Vinter-OS i Salt Lake City blev ett hejdundrande svenskt fiasko. Visserligen har det någon gång tidigare hänt att svenskar fått färre medaljer, men då har det också bara varit en bråkdel så många medaljer att slåss om. Sverige förefaller ha blivit sextonde “bästa” nation, efter att aldrig tidigare ha varit sämre än trettonde (i Nagano 1998) eller tolfte (Lillehammer 1992). Före 1972 var Sverige aldrig sämre än sjätte nation.
Trots att Sverige är ett av få länder som har ett klimat som gör vintersport möjlig, så har vi alltså inte idrottsmän som förmår konkurrera med andra nationers toppar.
Vi har förberett oss länge för att nå den unika position som vi fått. Sedan 1970-talets början har svenska småbarn intalats att konkurrens och tävlande är fult. Små barn älskar att tävla, men denna naturliga fallenhet försöker vårt dagis- och skolsystem att utplåna. Alla som deltar i de “tävlingar” som arrangeras i dagis och skola får medalj och den talang som utmärker sig får knappast hjälp att utvecklas och får framförallt inte beröm för sina insatser. Det gäller ju istället enligt svensk vänster-moral att hjälpa fram dem som inte förmår så mycket. De ska veta att de klarar sig lika bra även om de presterar sämre. De som lyckas bättre ska helst skämmas för att det gått så bra.
Så kan vi också höra Anja Pärsson och Magdalena Forsberg säga sig vara nöjda med sina prestationer, trots att varje tävlande från ett annat land som hade deras kvalifikationer och förmåga skulle tala om ett totalt misslyckande och satsa stenhårt på revansch. Men nej, Anja och Magdalena är nöjda med det som presterades.
De har bägge skolats i den nya anda som initierades under Olof Palmes tid som utbildningsminister. Och de är goda exponenter för vart den filosofin leder.
Nu kanske vi skulle kunna slå oss till ro med att det trots allt bara var en idrottstävling och att de riktiga segrarna för en nation nås genom goda prestationer från det internationellt inriktade näringslivet, exportindustrin. Men idag är det 20-30-åringar som ska stå för topprestationerna i idrotten. Industriledarna är normalt i 40-60-årsåldern och därmed är de som nu står i spetsen för svenskt näringsliv fortfarande fostrade på det “gamla” sättet. Om ett decennium eller två är den konkurrensfria dagisgenerationen den som också ska ta hand om vårt näringsliv. Utfallet i OS 2002 ger en vink om hur utfallet blir för svensk ekonomi 2022.