Finansmarknadsminister Peter Norman brukar kritisera de svenska bankerna som den värsta populist. De är för dyra, de är inte tillräckligt kundorienterade och de är inte tillräckligt kontrollerade av myndigheterna. Dessa kritiska synpunkter kompletterades senare med att det svenska bankväsendet var för stort – och därmed utgjorde en finansiell risk för Sverige som nation. Kritiken tystnade i början av det här året. Regleringsivern avtog. Uppenbarligen för att ministern planerade att sälja ut de sista aktierna i Nordea. Då var plötsligt ett bra pris bättre än hårdare regleringar. Och ett bra pris kunde man ju inte få om regeringen skällde som en bandhund på bankerna och hotade med sämre villkor.
Men nu är aktierna i Nordea sålda och det blir väl efter en klädsam paus dags att återgå till den gamla ordningen igen. För att skälla på banker är enligt mångas uppfattning en säker röstvinnare. Till planerna för regleringarna framöver ingår att de svenska bankerna ska ha hårdare kapitalkrav än vad som gemensamt kommer fram inom EU. Följden av detta blir att de svenska bankerna får dyrare att skaffa kapital. Och kapital är avgörande för en banks framgång. Svenska banker har själva valt att vara finansiellt starkare än vad som krävs enligt de nya reglerna “Basel 3”. Men om kraven skärps utöver detta bara för Sverige innebär det att bankerna i Sverige sätts i ett sämre konkurrensläge än bankerna inom övriga EU. Varför Sverige ska se till att en viktig näringsgren får sämre villkor än i omvärlden är svårt att förstå.
När andra branscher växer sig stora brukar inte politikerna vara sena att spegla sig i glansen av svenska framgångar inom till exempel mobilteknik, pappersprodukter, läkemedel, lastbilar och platta möbelpaket. Men bankväsendets styrka är inte något som man gläds åt på samma sätt. Bankernas andel av BNP ligger på tredje plats, efter USA, Storbritannien och Schweiz (vi bortser då från några småländer som helt lever på bankverksamhet av tvivelaktig karaktär). Det borde alltså vara något för politikerna att vara stolta över. Men icke så. Till en del har bankernas relativa betydelse i Sverige enkla förklaringar. Tre av de fyra svenska storbankerna (Swedbank, SEB och Nordea) är helt dominerande i våra tre baltiska grannländer. Nordea, som ensam är lika stor som de tre andra storbankerna tillsammans, är en fusion av Finlands i särklass största bank Merita, den danska tvåan Unibank, den norska tvåan Kreditkassen och den svenska fyran Nordbanken. Nordea är alltså störst eller näst störst i våra tre närmsta grannländer och tredje störst i de baltiska länderna – betydligt större än om banken haft Sverige som bas. Om vi ser till de sex största bankerna i Norden är det bara Danske Bank och Den norske Bank som har huvudkontor på andra platser än Stockholm. Svenskt bankväsendes relativa storlek är främst en följd av just detta – att storbankerna är multinationella. Bidragande är att de svenska bankerna faktiskt är effektiva. På få andra ställen har effektiva rutiner vunnit så stort insteg som i Sverige. Bara för några år sedan höll amerikanska banker i stor skala på med urmodiga checkar, eftersom det inte fanns något fungerande girosystem!
Låt oss istället för att reglera sönder satsa på en bransch där Sverige visat både effektivitet och innovationskraft! Bort med tassarna staten!