Svensk utrikespolitik har tagit sjumilasteg i riktning mot Väst och demokrati, sedan den onda tid då Olof Palme och Sten Andersson mer eller mindre öppet stödde den sovjetiska diktaturen i det Kalla Kriget. Och “brännmärkte” dem som ens vågade knysta om vår idémässiga samhörighet med de västerländska demokratierna.
Idag uttalar sig även ledande socialdemokrater för betydelsen av EU och NATO som fredsbevarande organisationer. Folkpartiet kan motionera om svenska anslutning till NATO och utöver folkpartiets ja-röster valde moderaterna att lägga ned sina röster. Allt detta hade varit fullständigt otänkbart för femton år sedan.
Men egentligen var det då det mer än idag hade behövts att Sverige stod upp för frihet och demokrati, då när friheten och demokratin var hotade i vårt eget land och icke-existerande i många av våra grannländer.
Men visst är den svenska utrikespolitiska linjen mycket bättre idag! Men… Det finns skäl att ifrågasätta den framkrypande anti-amerikanism som tar sig uttryck i en alltför urskuldande inställning till de många oroande dragen i utvecklingen i Ryssland och kritik mot USA, i frågor som borde vara av även svenskt intresse. Anna Lindh, den nuvarande utrikesministern, var under sin tid som SSU-ordförande varm anhängare av kommunisternas framgångsrika försök att utvidga diktaturen till även södra Vietnam. Hennes antiamerikanska rötter skiner igenom än idag.
Den gamle KGB-mannen Vladimir Putin är Rysslands president och det märks hur de auktoritära tendenserna växer sig starkare. Visserligen är det långtifrån den onda mörka sovjetiska tiden, men utvecklingen i demokratisk riktning har stannat upp och vänts i motsatt riktning. Massmedia är alltmer hårt pressade och en ny lag hotar att göra svenska Dagens Industris systertidning i Sankt Petersburg olaglig (den ägs nämligen av samma svenska bolag som äger Dagens Industri).
Amerikanska underrättelsekällor har hävdat att det finns kärnvapen utplacerade i Kaliningrad-området, något trettiotal mil från den svenska kusten i sydost. Sveriges utrikesminister Anna Lindh väljer att reservationslöst acceptera de ryska förnekandena av kärnvapenförekomsten, trots att den amerikanska regeringen mycket bestämt backar upp underrättelserapporterna. Det är naturligtvis bekvämt att välja att tro på det som innebär att man slipper göra otrevliga uttalanden. Det är bekvämt att inte ens anstränga sig för att ta reda på hur det förhåller sig, för om sanningen skulle vara “fel” kan det bli nödvändigt med besvärliga uttalanden och åtgärder.
Däremot kritiserar Anna Lindh de amerikanska planerna på ett aktivt robotförsvar, det så kallade ”stjärnornas krig”. Planerna har nu reducerats till att främst innebära ett försvar mot så kallade skurkstater (Libyen, Nordkora, Irak m fl), som kan tänkas skaffa förmåga att genomföra enstaka kärnvapenangrepp mot USA. Med robotförsvaret skulle sådana angrepp kunna stoppas. Systemet är enbart defensivt och kan över huvud taget inte användas i aggressiva syften.
Ändå väljer Sveriges utrikesminister att vara kritisk mot projektet eftersom det strider mot det så kallade ABM-avtalet som USA ingick 1972 med Sovjetunionen – en stat som inte existerar idag.
Tyvärr ser vi att den mer sansade svenska utrikespolitik som vi sett växa fram glider iväg i en alldeles felaktig riktning.