I måndags firade Riksdagen 100-årsdagen av den allmänna rösträtten. En del tolkade det som hundraårsdagen av den svenska demokratin. Men så enkelt är det inte, varken den allmänna rösträtten eller den svenska demokratin fyllde 100 år just den 17 december 2018. Eftersom grundlagsbeslut kräver två riksdagsbeslut, fattades inte det slutgiltiga beslutet i just den fråga som avhandlades 1918 förrän 1920.
Den svenska demokratin infördes under en månghundraårig process, där det inte alltid gått år rätt håll. Och rösträtten utvidgades i flera omgångar efter 1918, samtidigt som några av de tidigare förändringarna var nog så viktiga som den som gjordes 1918.
Hur det var i forna tider är osäkert, men helt klart är att tinget, där alla fria män samlades för att diskutera och besluta om gemensamma angelägenheter spelade en betydelsefull roll under vikingatiden och Medeltidens början. Trälarna (slavarna) fick inte vara med, men träldomen avskaffades under 1300-talet (i princip 1335).
Hundra år senare, 1435, hölls den första Riksdagen med deltagande från allmogen. Riksdagen i Sverige var därmed mer representativ för de breda folklagren än i många andra länder, där representation för bönderna ofta saknades. Men det var först 1680 som bondeståndets representanter verkligen valdes av bönderna. Med tiden begränsades termen bonde till att bestå enbart av bönder som ägde mark av en viss omfattning.
I och med representationsreformen 1866 avskaffades ståndsriksdagen. Alla blev på något sätt representerade i den nya tvåkammarriksdagen, men representationen var inte lika för alla. Till kommunerna graderades rösträtten efter inkomst och det krävdes också att man betalat skatt (och det var inte alla som var skattskyldiga om inkomsterna var låga). Det var indirekt, genom kommunerna, som ledamöterna i första kammaren valdes.
Mot bakgrund av bland annat den graderade rösträtten, och att med tiden alltfler inte uppfyllde kraven för rösträtt, uppstod diskussionen om allmän och lika rösträtt vid val till kommuner och riksdag. Idag framställs det som om den allmänna och lika rösträtten var en fråga som drevs igenom av Liberaler och Socialdemokrater. Men liberaler och socialdemokrater röstade nej till det förslag om allmän och lika rösträtt som den konservative statsministern E G Boström lade fram 1904. Anledningen var att Boströms förslag innehöll proportionella val, istället för majoritetsval i enmansvalkretsar. Liberalerna under Karl Staaf lade året därpå fram sitt eget förslag till rösträttsreform, som också röstades ner av Riksdagen. Liberalerna höll fast vid kravet på majoritetsval i enmansvalkretsar. Det blev en ny högerregering under ledning av Arvid Lindman som 1907/1909 (reformen krävde två beslut i Riksdagen) införde allmän rösträtt för män. Första vale enligt den nya ordningen ägde rum 1911. Vid val till andra kammaren var rösträtten lika, men vid kommunalval tillämpades en graderad skal där en individ kunde ha upp till 40 röster.
I och med Arvid Lindmans reform var rösträtten allmän, men begränsad till män. Vid andrakammarvalet 1917, enligt Lindmans ordning, fick S 31,1 procent av rösterna, Liberalerna 27,6 och Högern 24,7. Vid det första valet enligt den ordning som beslöts 1918/1920 – valet 1921 – fick S 36,2 procent, liberalerna 18,7 och högern 25,8. Den förskjutning i valmanskåren som skedde gick huvudsakligen från Liberalerna till S. Högern ökade sin andel. Redan innan införandet av kvinnlig rösträtt representerade Riksdagen på ett rimligt sätt svenska folkets åsikter, eftersom det inte var någon större skillnad mellan hur män och kvinnor röstade. Skillnaderna i röstande styrdes mer av ekonomisk och social status.
Inte heller vid reformen 1921 blev rösträtten allmän. Undantagna var de som var försatta i konkurs (kravet avskaffades 1945), de som var omhändertagna av fattigvården (kravet avskaffades 1945), de som var omyndigförklarade (kravet avskaffades 1989), de som dömts till straff (kravet avskaffades 1937), de (män) som inte gjort sin värnplikt (kravet avskaffades 1922).
Bilden visar jublande folkmassor utanför Riddarhuset den 7 december 1865, då beslut fattats om ståndsriksdagens avskaffande