Ibland händer det att unga människor begår allvarliga brott. Få vill säkert göra småbarn straffmässigt ansvariga för grova brott, som när mord förövats av småbarn: i England, Norge eller Arvika (en av de småpojkar som mördade James Bulger förväntas för övrigt bli antagen till brittiska armén, dit han sökt, nu när han blivit 18 år, och avtjänat det straff han dömdes till).
Det förekommer titt som tätt att personer som inte längre är småbarn, utan nått tonåren begår allvarliga brott. Stöld, misshandel, våldtäkt med mera. Det förekommer att gangsterligor anlitar personer som ännu inte fyllt 21 för att begå de grövsta handlingarna (mordet på den jugoslaviske gangsterkungen Dragan Joskovic på Solvalla i Stockholm begicks av en yngling några månader innan 21-årsdagen, väl medveten om att svenska rättspraxis omöjliggör en livstidsdom för den som ännu inte fyllt 21 – hans medbrottslingar hade alla fyllt 21, men det var just denne yngling som svarade för det som skulle ha lett till livstid för en som nått den magiska åldern).
Under de senaste månaderna har flera lärare misshandlats så att de tvingats söka sjukhusvård, sedan de misslyckats att hålla ordning på sina elever.
Skolungdomar i högstadiet har mobbat och trakasserat yngre elever – för att de haft felaktigt utseende eller felaktiga intressen. En balettelev hängdes ut genom fönstret på Högalidsskolan i Stockholm (det var då dåvarande skolminister Ingegerd Wärnersson uttalade att det var orimligt att tvinga – stackars – mobbare att byta skola).
Ingen behöver betvivla att tretton- och fjortonåringar är väl medvetna om det socialt oacceptabla i att misshandla lärare, yngre skolkamrater eller att sexuellt förgripa sig på jämnåriga (eller yngre eller äldre flickor). Men likafullt kan de ostraffat göra sig skyldiga till sådana gärningar med en anmälan till de sociala myndigheterna som enda följd. Och de sociala myndigheternas insatser är – milt sagt – föga framgångsrika.
I Sverige gäller idag en strikt straffbarhetsgräns på 15 år – den som är yngre kan inte straffas för sina ogärningar.
I andra länder har man andra regler. I England finns exempelvis ingen minimiålder alls för straffbarhet.
Den svenska gränsen på 15 år kan inte vara helig. Den behöver omprövas när tiderna blir annorlunda. Och vi behöver få en ordentlig analys vad som krävs i dagens samhälle. Snorungar i yngsta tonåren ska inte kunna husera hur de vill ostraffat. Fängelse är säkert inte ett bra straff – det skapar snarare än motverkar brottslighet i yngre åldrar. Men visst finns det anledning att också straffmässigt reagera på de yngsta brottslingarnas framfart. Vi vet att de som begår brott redan innan straffbarhetsåldern begår grova brott efter straffbarhetsåldern.
Det finns goda skäl att ompröva femtonårsgränsen och visa att samhället kan reagera hårt och effektivt när så behövs även för yngre förbrytare.