När brittiska Labours vänsterorienterade ledare Ed Milliband satt i partiledningen mellan 2010 och 2015 förde han Labour allt längre ut i det extrema vänsterträsket. Resultatet blev en brakförlust i valet 2015 vilket ledde till att han lämnade sin post som ledare för partiet. Alla förväntade sig att en av partiets mer högerinriktade parlamentsledamöter skulle ta över, sedan vänstern visat sig oförmögen att vinna val. Men Labour har en organisation som är skräddarsydd för att ge stort inflytande åt vänsterkrafter i lokala partiföreningar och i radikala fackförbund. Resultatet av ledaromröstningen blev att Jeremy Corbyn, principfast marxist och därtill antisemit med sympatier för Putin-regimen, vann. Många, inte minst konservativa, menade att Labour hade placerat sig i en position som skulle ge de konservativa ensamrätt till makten för flera decennier framåt. En del konservativa såg därför gärna att Corbyn tog över för att säkra det egna partiets maktinnehav. Valet i juni 2017 visade dock att de hade resonerat helt fel.
Corbyn är 68 år och har hårdnackat stått för en radikal marxistisk vänsterlinje under sin tid som parlamentsledamot för Londonvalkretsen Islington North sedan 1983. Även under Tony Blairs framgångsrika år som premiärminister 1997-2007. Han har varit vice ordförande i Campaign for Nuclear Disarmament och ledare för Stop the War Coalition, som haft medlemmar i det minimala brittiska Kommunistpartiet i ledningen. Stop the War Coalition har motarbetat militära kampanjer där britterna gjort betydande militära insatser som Gulfkriget, kriget i Afghanistan med mera. Han är med i en brittisk pro-palestinsk organisation (Palestine Solidaity Campaign) och har inbjudit “vännerna” i terroristorganisationerna Hamas och Hezbollah till Storbritanniens parlament. Han är medlem i solidaritetsorganisationer för både Kuba och Venezuela och var beundrare av Venezuelas förre president Hugo Chávez. Corbyn har motsatt sig EU och röstade mot brittiskt medlemskap i folkomröstningen 1975 och röstade i parlamentet nej till såväl Maastricht-fördraget 1993 och Lissabon-fördraget 2008. De två fördrag som är grunden för EUs nuvarande utformning. I samband med Brexit-omröstningen 2016 var partiet i princip mot Brexit, men inga nämnvärda ansträngningar gjordes för att driva partiets linje i kampanjen inför folkomröstningen. Nejröstarna var i påfallande stor majoritet i valkretsar där Labour var starka. 1984, när Labours dåvarande ledare Neil Kinnock försökte hålla distansen till IRA bjöd han in Sinn Fein-ledaren Gerry Adams till London. Corbyn vill avskaffa den brittiska “imperialismen” i Nordirland. Han har skyllt Rysslands angrepp mot Ukraina på NATOs expansion i Östeuropa och tillbringade en del av 1979 på motorcykelsemester i dåvarande Östtyskland! Han vill gå tillbaka till tiden före Margaret Thatcher och nationalisera järnvägar och energiproduktion. Därtill kommer naturligtvis höjda skatter (i en tid när företagsbeskattningen sänks i hela världen vill Corbyn avskaffa de sänkningar som genomfördes av David Cameron).
I samband med valet av ny Labour-ledare 2015 var det många parlamentsledamöter som lämnade skuggregeringen eftersom de sade sig inte kunna samarbeta med Jeremy Corbyn och hans extrema idéer. Dock accepterade han att partiet anpassade sig till huvudfåran i brittisk politik i några frågor inför valet 2017. Han tog sig till och med för att kritisera den konservativa regeringen för att den dragit ner på anslagen till polisen (vilket enligt Corbyn hade negativa effekter för responsen på terror-attacken i Manchester kort innan valet). 2011 förklarade han att NATO var ett hot mot världsfreden, men 2017 ville han att Storbritannien skulle stanna kvar i alliansen.
Det är inte fel att kalla Jeremy Corbyns politiska linje för en relik från gamla onda tider. Trots att hans politik skulle vara ett grundskott mot det brittiska samhällets bas har han starkt stöd bland yngre årgångar, de som inte har en egen erfarenhet av det Kalla krigets hot. I gruppen väljare under 25 har Labour för närvarande tre gånger så stora sympatier som de konservativa. Däremot fick de konservativa i juni-valet majoritet bland “arbetarväljare” för första gången sedan Margaret Thatchers dagar. Många traditionella Labour-väljare valde soffan, inte minst de som tidigare röstat med UKIP. De konservativa måste rycka upp sig om det inte ska sluta riktigt illa för Storbritannien.
Bild: Corbyn på en demonstration mot uppgradering av de brittiska Trident-ubåtarna år 2016. Labours parlamentsgrupp röstade för uppgraderingen, Corbyn hörde till den lilla minoriteten som röstade emot. Foto Garry Knight.