Stat och kommun har gjort gigantiska besparingar inom viktiga och kostsamma områden av den offentliga sektorn. Trots det vill man nu ytterligare dra åt skatteskruven och sänka standarden på de offentliga tjänsterna.
Inom försvaret har antalet värnpliktiga under utbildning dragits ner från cirka 40.000 per år till 12.000. Motsvarande neddragningar har skett inom officerskåren och bland de civilanställda. Försvarsbudgeten har skurits ner drastiskt. Det finns rimliga skäl för detta i form av en minskad hotbild (ett populärt ord numer, vi känner sedan mordet på Anna Lindh till myndigheternas kompetens när det gäller att bedöma hotbilden). Visst, Sovjetunionen finns inte mer på några tiotals mils avstånd. Vi behöver inte räkna med invasionsföretag från Estland eller Lettland längre. Så det kan vara rimligt att dra ner på försvarets omfång. Att göra det utan ordentliga förberedelser för en snabb återuppbyggnad är dock knappast ansvarigt. 1928 drogs försvarets omfattning ner drastiskt på grund av de obefintliga hoten mot Sverige. Elva år senare bröt Andra världskriget ut, de första skotten sköts mot Westerplatte i nuvarande Gdansk, cirka 25 mil från Sverige. Men idag kan vi glädja oss åt minskade kostnader.
Inom sjukvården har antalet sjukhussängar dragits ner från 130.000 till 30.000. Anledningen är främst att nya mediciner och behandlingsmetoder minskar behovet. Näringslivet, i form av AstraZeneca, har genom magsårsmedicinen Losec sett till att magsår kan botas med piller istället för operation. Bara den förbättringen har sparat in några tusen sjukhusplatser per år. Vårdtiderna har också förkortats genom effektivare metoder. Och säkrare bilar (återigen tackar vi den privata företagsamheten) har minskat behovet av vård av trafikskadade. Men politikerna har också sparat in platser genom en oansvarig ökning av vårdköerna. Sammanfattningsvis har landstingen gjort gigantiska besparingar inom vården.
Inom mentalvården har det offentliga slängt ut 30.000 människor från mentalsjukhus till “vanligt boende”. En del bor kvar i de lägenheter de fått, men skrämmande många har visat sig inte klara ett normalt boende utan har hamnat “på gatan”. Tragiskt, men för stat och kommun en jättelik ekonomisk besparing.
Inom de tre områden som nämnts här har stat och kommun sparat enorma belopp under de gångna tio åren. I en väl fungerande offentlig sektor skulle det möjliggöra stora skattesänkningar. Nu planerar istället tjugo procent av landets kommuner skattehöjningar och även staten drar åt skatteskruvarna ytterligare några varv.
Våra politiker misslyckas alldeles uppenbart med sin viktigaste uppgift, att hushålla effektivt med våra gemensamma resurser och se till att medborgarna får så mycket som möjligt för egen konsumtion. Trots att de yttre förutsättningarna för rejäla skattesänkningar sällan varit så goda drabbas vi istället av höjda skatter.