Många länder, inklusive Sverige, har avreglerat energimarknaden. Leveranserna av elkraft är idag fria och elkraften handlas i Sverige och Norge via den gemensamma kraftbörsen. Det finns ett stort antal distributionsföretag. Men allt färre företag som producerar kraften.
Och elkraftproduktionen har i ökande utsträckning blivit en angelägenhet för statliga företag. Men inte bara för inhemska statliga företag, utan också för utländska.
Vi riskerar att hamna i en situation som kan vara nog så besvärlig som när marknaden kontrolleras av statliga monopolföretag. Det är när marknaden kontrolleras av utländska statsföretag. Statsföretag som kan expandera och slå ut mindre konkurrenter genom att de i princip har tillgång till ett outtömligt kapitalflöde från hemlandets skattebetalare. De kan driva upp priserna vid uppköpen av de små företagen, för att sedan ha så höga kapitalkostnader att det finns all anledning att höja priserna drastiskt när konkurrenssituationen mildrats efter de statsfinansierade omstruktureringarna.
Svenska Vattenfall har gett sig in i det här spelet genom att investera stort i Tyskland och Polen. Följden är att det stora fria kapital som Vattenfall tidigare hade och som kunde ha använts för att lindra de svenska skattebetalarnas tunga skattebörda idag istället är låst i smutsig brunkolsproduktion i östra Tyskland och Polen.
Visst Vattenfall har stora intressen i den betydligt renare svenska vatten- och kärnkraften. Men nästan all expansion har skett med den smutsiga brunkolskraften i ett annat land.
De andra svenska stora kraftföretagen var tidigare börsnoterade eller ägda av kommuner. Därtill fanns att stora stål- och cellulosaföretag hade egna kraftresurser. Idag har prisuppgången på kraftverken gjort att de kapitalstarka statliga företagen köpt upp det mesta som finns att köpa upp på marknaden.
Sydkraft var tidigare börsnoterat, men är idag ett dotterbolag till tyska statliga företaget E.ON.Energie med norska statliga Statkraft som minoritetsägare. Tillsammans har de två 95,7 procent av aktiekapitalet.
Graninge, som växt kraftigt genom uppköp, kontrolleras idag av statliga Electricite de France, med E.ON Energie och Sydkraft som betydelsefulla minoritetsägare. De tre bolagen kontrollerar 72 procent av Graninge.
Det sista återstående stora svenska kraftföretaget, Birka (som inkluderar gamla Stockholm Energi och Gullspång) ägs till hälften ägs av statliga finska företaget Fortum. Inom kort väntas Stockholms stad dessutom sälja den halva som fortfarande ägs av staden till Fortum. Birka blir ett helägt finskt statsföretag.
Därmed kontrollerar finska, svenska, norska, tyska och franska staterna den förkrossande merparten av all elkraftproduktion i Sverige. Detta blir till nackdel för konsumenterna. Det rika penningflödet till de statliga företagen har använts för att omintetgöra de positiva effekter som avregleringen skulle ha kunnat leda till. Staten har med den andra handen omöjliggjort de möjligheter som den första handen skapade.