Religionsfriheten kan tyckas vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle som Sverige. Men i svensk lagstiftning är religionsfriheten av så sent datum som 1951. Innan dess ställde staten krav på att medborgarna skulle vara med i ett godkänt religiöst samfund, Svenska Kyrkan, ett antal frikyrkor, Katolska Kyrkan och Judiska Församlingen var tillåtna. Allt annat var förbjudet – och det var också förbjudet att INTE vara med i något samfund.
Under 1800-talet flyttade tiotusentals svenskar till Amerika för att de inte i vårt land fick tillhöra de samfund de ville (baptister, metodister och andra var nya och av svenska staten förbjudna samfund i början av 1800-talet).
Religionsfriheten har alltså grunda rötter i vårt land. Mycket grunda har det visat sig när Riksdagen i veckan som gick antog ett vilande grundlagsförslag som i praktiken avskaffar den religionsfrihet som gällt sedan 1951. Om det antas av Riksdagen en andra gång efter valet i höst, vilket det finns all anledning att befara, har Sverige tagit ett avgörande steg bort från frihet och demokrati i riktning mot ett totalitärt samhälle, ett samhälle där endast en av staten godkänd åsikt tolereras och där den som bryter mot den godkända åsikten kastas i fängelse.
Riksdagen har som vilande grundlagsändring antagit ett förslag som innebär att lagen om hets mot folkgrupp utvidgas så att så gott som alla världsreligionernas syn på homosexualitet inte kan predikas fritt. En präst kan inte i predikstolen förmedla vad han uppfattar som Guds ord om homosexualitet utan att riskera åtal för hets mot folkgrupp. Och en person som läser högt ur Bibeln eller Koranen ska också kunna åtalas om uppläsningen sker vid fel tillfälle. Det sägs visserligen att en förkunnare i en predikosituation ska kunna läsa ur de Heliga Texterna, men utanför predikosituationen ska inte ens högläsning vara tillåten och den som predikar ska också vid sidan av de rena citaten riskera straff för vad som är sagt i predikstolen.
Contra är för ett vidsynt och tolerant samhälle. Ett sådant samhälle innebär att man inte får angripa homosexuella personligen för deras läggning. Men det innebär också att var och en ska ha rätten att uttala sig om homosexualitet som livsstil, så länge detta inte innebär angrepp mot enskilda personer. Inte minst gäller detta personer som predikar en religion och vill förklara dess lära.
Det beslut som Riksdagen antog i veckan är ett frontalangrepp mot religionsfriheten och en skam för ett demokratiskt samhälle. Det är ett avgörande steg i riktning mot ett totalitärt samhälle där bara den av staten godkända åsikten tolereras. Den tolerans som är grunden för vårt demokratiska samhälle är naturligtvis helt innehållslös om den bara gäller de politiskt korrekta åsikterna. Demokratins grundval är att även avvikande åsikter och minoriteter kan göra sina åsikter gällande.
Det gäller självklart lika mycket de homosexuella som dem som är anser att homosexualitet är fel. Bägge linjerna, även om de är motsatta, måste respketeras i ett demokratiskt samhälle.