Förtroendekommissionen under ledning av förre finansministern och förre direktören för fastighetsbolaget Vasakronan Erik Åsbrink har lagt fram förslag som rör en del detaljer i styrningen av näringslivet. Politiker måste ju visa handlingskraft när det händer saker. Och det visar man genom att lägga fram åtgärdsförslag! Lyckligtvis är det ganska tandlösa förslag som läggs fram, för det bästa är faktiskt om politikerna håller tassarna borta.
I ett kapitalistiskt samhälle avgörs företagens framgångar på marknaden – i hård konkurrens med andra företag. Om ett företag missköts skapas gyllene tillfällen för andra att ta för sig på marknaden.
I de flesta företagen sitter ledningen löst. Professionella företagsledare vet att de kan få sparken i morgon. Ägarens viktigaste uppgifter är att rekrytera företagsledning och se till att den företagsledning som inte är kompetent – eller som missköter sig – får sparken.
Goda ägare är en bristvara. För i en del företag har ägandet tunnats ut så att det inte finns någon som kan hålla i yxan när ledningen missköter sig. Företagsledningen har kunnat styra företaget utan att vara ansvarig inför någon annan än sig själv – och först avlägset kunderna. Men om företaget är kapitalstarkt och branschen mogen kan det ta lång tid innan ledningens brister blir uppenbara. Så var det i Skandia, där ledningen lyckades genomdriva så omfattande förmåner till personerna i ledningen att de tog hand om mer pengar än vad som utdelades till aktieägarna. Konkurrenterna var i stor utsträckning ineffektiva ömsesidiga bolag där ledningarna faktiskt hade en ännu starkare position. Svagheten i Skandia märktes inte eftersom de som skulle utmana Skandia var ännu svagare. Och ännu mindre transparanta.
Sådant händer inte i företag där ägarna har en stark ställning. I Stenbeck-sfärens företag brukar direktörerna falla som käglor. Fullt så vanliga är inte omvälvningarna i Wallenberg-sfären, men när det behövs får företagsledningarna gå. Sådant händer däremot inte i företag med ett alltför utspritt och anonymt ägande, som Skandia. Där kan misskötseln gå längre än i företag med koncentrerat ägande. Men till slut kommer sanningen ändå fram. För företaget måste leverera sådant som kunderna vill ha om det ska fullgöra sin uppgift i samhället. Och leveransen måste ske till ett konkurrenskraftigt pris.
På en marknad med dålig konkurrens kan även misskötta företag hålla sig kvar på marknaden. Vilket är till kundernas nackdel. För bara välskötta företag är effektiva nog att ge kunderna full valuta för pengarna de betalar.
Det viktigaste en politiker kan göra för att upprätthålla förtroendet för näringslivet är att öppna dörrarna för konkurrensens bistra vindar. Det är bara en hänsynslös konkurrens som kan få bukt med med misskötsamma företagsledningar. Regeringen bör alltså satsa på avreglering och mer öppna gränser, inte en ny snårskog regleringar. Om man menar allvar med talet om att bidra till att stärka näringslivets förtroende hos allmänheten.
Det är inte utan anledning som de senaste årens mest uppmärksammade tveksamheter inom svenskt näringsliv inträffat i en av de mest genomreglerade branscherna, där den utländska konkurrensen hålls borta av krånglig speciallagstiftning och där antalet företag kan räknas på om inte ena handens, så åtminstone på bägge händernas, fingrar.