I strid mot internationell rätt beslagtog den östtyska kommunistregeringen utlänningars egendom i det “land” som man med hjälp av sovjetiska trupper tog kontroll över 1945. Ingen ersättning betalades. Ett hundratal svenska privatpersoner och företag berövades sin egendom, som överfördes i den kommunistiska statens ägo.
År 1986 träffade den socialdemokratiska regeringen en överenskommelse med Östtyskland om att alla svenska krav skulle uppges i utbyte mot att svenska staten fick 70 miljoner kronor. Det var märk väl inte svenska staten som hade egendom i Östtyskland utan svenska medborgare. De blev aldrig tillfrågade. Dåvarande utrikesministern Sten Andersson yttrade: “Det är med stor tillfredsställelse som jag konstaterar att det varit möjligt att nå en uppgörelse i denna svåra fråga. Resultatet får med hänsyn till omständigheterna anses tillfredsställande. Genom avtalet har tagits ytterligare ett steg i de förbättrade relationerna mellan Sverige och DDR” [DDR var det namn som kommunister och socialister använde på den kommunistiska diktaturstaten].
I praktiken innebar det att svenska staten gjorde sig till ombud för tjuvarna i Öst-Berlin och fick 70 miljoner i provision för detta – pengar som, det ska erkännas, delades ut till de bestulna.
Inga andra länder träffade liknande överenskommelser.
När den östtyska diktaturen föll reglerades kraven mot den. Engelsmän, fransmän, belgare, danskar med flera som berövats egendom fick tillbaka den, det såg den nya gemensamma tyska staten till. Men det gällde inte för svenskar, för svenska staten hade sålt egendomen för en engångssumma för 70 miljoner kronor. Några av svenskarna försökte driva sin sak vid tysk domstol, men den tyska domstolen konstaterade att det fanns ett avtal mellan Tyskland och Sverige som reglerade saken, det var Sveriges sak att reglera mellanhavandena med fordringsägarna. Svenskarna gick vidare och stämde svenska staten, som avvisade kravet med hänvisning till att Riksdagen godkänt stölden (genom att godkänna avtalet med Östtyskland). Tingsrätten stödde statens linje – inte en krona till de bestulna. Men Svea hovrätt har nu upphävt tingsrättens dom och återförvisat målet till tingsrätten. Svea hovrätt menar att tingsrättens beslut är ett brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som garanterar medborgarnas egendom. Nu ska tingsrätten ta om målen. Hittills har de pågått i tolv år.
En av de drabbade är Kerstin Grahams dödsbo. Hon fick 21.427 kronor av de pengar som svenska staten fick 1986. Det avsåg betalning för ett hus på en av Berlins mest centrala gator, Friedrichstrasse. Dödsboet kräver svenska staten på 36 miljoner plus ränta. Thomas Ahlström har inte fått en enda krona för sin fastighet i Bautzen nära Polen. Han har begärt 1,9 miljoner kronor.
Även om det var en (s)-regering som skänkte bort svenska medborgares egendom för en spottstyver, så är det Alliansregeringen som vägrar att sona tidigare regeringars misstag och framhärdar i att neka de bestulna ersättning för det som svenska staten har tagit.