Sossarna har avhållit partikongress i Göteborg. Det finns en inte obetydlig risk att även vi som vill hålla sossarna så långt bort från makten som möjligt kan komma att tvingas leva med de beslut som fattas på kongressen. Som vanligt var det på kongressen en kamp mellan “högern” (som idémässigt nog kan sägas stå till höger om “Nya Moderaterna”) och “vänstern” (där skillnaden mot Vänsterpartiets linje är minimal).
Skiljelinjen gick främst i tre frågor: Vinster i välfärden, “återställare” i socialförsäkringen och ytterligare obligatorium i uppdelningen av föräldraförsäkringen.
Partiledningen insåg att det är svårt att gå till val på ett program som innebär att flera hundra tusen skolelever ska slängas ut ur de skolor som de själva valt och som de är nöjda med. Det är också svårt att gå till val på att tiotusentals anställda inom den privata vårdsektorn ska få sparken trots att de gör ett bra jobb och deras arbetsgivare sköter sig bättre än de ineffektiva kommunala inrättningarna (enda sättet att göra vinst är ju att visa sig vara bättre än de kommunala inrättningarna, det betalas ju inte mer, snarast mindre, till de privata företag som konkurrerar med dem). Vänstern inom partiet struntar fullständigt i vad folk tycker och de valtaktiska hänsyn som partiledningen vill ta. Vinst är fult. Företag är fult. Särskilt fult är vinst om företagen finansieras med statliga medel. Av någon anledning är det inte fult att göra vinst om Skanska bygger en skola eller en väg, om Saab levererar ett militärt flygplan eller om Volvo levererar fordon som används inom statsförvaltningen. Däremot blir det genast fult om vinsten levereras av företag inom vård eller utbildning. Den logiska skillnaden är svår att se. Den praktiska skillnaden är enklare. De företag som tillåts göra vinst med inkomster från staten och kommunerna har huvudsakligen välavlönade män som anställda. De företag som enligt partivänstern inte ska få göra vinst har lågavlönade kvinnor som anställda. Och anledningen till att de har lägre löner är i första hand att kommunerna sedan länge har haft monopol som enda leverantör – och enda arbetsgivare i många yrken. Att kanske tio procent nu under ett fåtal år har fått jobb i den privata sektorn har (ännu) inte räckt till att driva upp lönenivåerna. Partiledningen försökte driva en “högerlinje”, eftersom de visste vilka hopplösa argument de skulle tvingas att driva i valrörelsen om vänsterns linje vann. Beslutet blev luddigt, men allteftersom kongressen fortsatte skaffade sig vänsterfalangen allt större inflytande över besluten, som drivs i riktning mot vinstförbudet.
Frågan om “återställare” av olika sociala bidrag lyckades partiledningen sopa undan från debatten, genom att flytta fokus till frågan om att skapa jobb. Hur det ska gå till lyckades partiledningen få fria händer för. Den hoppas nu intensivt att väljarnas minne ska vara kort. Det var på bristen på jobb som sossarna förlorade valet 2006. Nu ska man gå till val på att dubbla arbetsgivaravgiften för ungdomar, när ungdomsarbetslösheten är särskilt hög. Inte att förglömma dubblad moms i restaurangbranschen, en typisk ungdomsbransch. Vi kan bara säga: Lycka till med den argumentationen!
Den tredje frågan som skilde högern och vänstern åt var att vänstern vill genomföra fler “obligatoriska” pappamånader. Alla opinionsundersökningar visar entydigt att föräldrarna vill bestämma själva vem av föräldrarna som ska vara hemma med barnen. Partiledningen lyckades behålla handlingsfriheten, men tvingades gå med på att ytterligare en månad ska “öronmärkas” för vardera föräldern.
Kampen mellan höger och vänster syns också i valen till nyckelposter i det verkställande utskottet och partistyrelsen. Vänsterns framgångar syns tydligast i att den mest vänsterorienterade ministern i Göran Perssons regering, Morgan Johansson, knep en plats som ordinarie ledamot i verkställande utskottet. Det satt hårt inne för “högerns” kandidater och partiledningen tvingades utöka antalet suppleanter för att få med Urban Ahlin i utskottet. Annars har det kanske mest uppmärksammats att Ylva Johansson sparkades från partistyrelsen. Hon satt tidigare i Riksdagen för Vänsterpartiet och en partibytare skulle man kanske tro är en som distanserar sig från sitt gamla parti. För Ylva Johansson har det inte varit så, hon har tillhört den yttersta vänsterfalangen inom partiet. En seger för högern? Nej, Ylva Johansson fick ge plats åt Omar Mustafa som är ordförande för Islamiska förbundet i Sverige. Han antas väl kunna leverera röstboskap i mängd från dem som inte vet att (S) är emot det mesta som finns i den islamiska traditionens kultur. Mustafa har tidigare bjudit in antisemiter till Sverige för att delta i olika PR-aktiviteter. Mer kan Du läsa i en artikel av Willy Silberstein (gammal aktivist i frihetsorganisationen Demokratisk Allians Norrköpingsavdelning) på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/10/varf-r-tar-islamiska-f-rbundet-inte-avst-nd-fr-n-antisemitism