Så var det dags igen. Efter bara tio månader ska sossarna åter välja en ny partiledare. Förra gången skedde det sedan vänsterfalangen fått nog av Mona Sahlin. För oss som tyckte att Mona Sahlin varit nog så vänster framkom det i hennes sista längre tal att hon inte ens själv trott på den linje hon tvingades företräda som partiledare. Så hon var möjligen lite bättre än sitt dåliga rykte.
Den som höll i kniven när det gällde att störta Mona Sahlin var Håkan Juholt, han var den första att offentligt ifrågasätta Mona Sahlin. Han belönades med att själv få partiledarposten, trots att han väl rimligen stod någonstans på plats 10-15 i den interna hackordningen. Det visade sig snabbt att han var klart övervärderad redan på sin tidigare position. Nog fanns det mer än femton personer i sossarnas ledning som hade gjort bättre ifrån sig än Håkan Juholt.
Den här gången var det högerfalangen som fått nog och som såg till att Juholt åkte ut. Åtminstone ser vänsterfalangen saken på det sättet – chefredaktören för partitidskriften Tiden, Daniel Suhonen, har satt det svart på vitt. Den som höll i kniven var, så vitt vi kan bedöma, Sven-Erik Österberg. Han är ordförande i Västmanlands-distriktet, ett av de två distrikt som gick ut offentligt och sa att de fått nog. Visserligen fick beskedet framföras av vice ordföranden Pia Nilsson, Sven-Erik Österberg satt själv i Verkställande utskottet. Han vägrade dock konsekvent att uttala sitt stöd för Juholt, så det är inte svårt att räkna ut hur det gick till.
Juholt har med glatt humör slagits för att idémässigt föra Socialdemokraterna tillbaka till 1970-talet. Han tycks inte ha förstått att partiet har problem i storstäderna, han har satsat allt på att göra LO-folket i bruksorterna nöjda. Men bruksorterna betyder allt mindre. Och LO är nu betydligt mindre än tjänstemannafacken. Eftersom S har tappat väljare också i bruksorterna (i Sydsverige) har Juholt satsat på att stoppa det blodflödet, detta genom att anpassa sig till Sverigedemokraterna för att kunna ta tillbaka de röster som förlorats dit. Ut från ledningen åkte alla invandrare (Nalin Pekgul, Ibrahim Baylan och Mariam Osman Sherifay, istället kom Tommy Waidelich, som visserligen är född i Sverige, men har tysk bakgrund). Sedan passade Juholt på att anpassa sin politik så att han kunde få Sverigedemokraternas stöd i en del frågor som gav regeringen nålstick, till exempel i socialförsäkringsfrågor, jobbskatteavdrag, stopp för utförsäljning av statliga företag, Libyen etc. Men det var ju alldeles fel grupper Juholt försökte vinna. Sympatierna i storstäderna fortsatte att krympa.
När han dessutom gjorde den ena grodan efter den andra i det politiska hantverket var det dags. Återigen (förra gången var det Laila Freivalds 2006) fick Sverigedemokraterna en ledande sosse på fall. Många sossar stirrar så blint på Sverigedemokraterna att de inte kan fatta rationella beslut. Laila Freivalds bröt mot grundlagen i sitt nit att komma åt Sverigedemokraterna, Håkan Juholt trodde att regeringen gjort upp med dem i försvarspolitiken, fast det var hans eget parti som gjort det under den mandatperiod då Sverigedemokraterna inte fanns representerade i Riksdagen.
Den kriskommission som granskade Socialdemokratiska Partiet efter förlustvalet 2010 kom fram till valet av ledare för partiet måste vara öppnare och förankras bredare. Förra gången hanterades frågan internt i månader. Alla kandidater förklarade att de inte ställde upp. Och så blev det Juholt från avbytarbänken. Alla tycks i princip vara överens om att så ska det inte gå till. Men ändå rusar man iväg och gör om saken igen, men denna gång mycket snabbare och med ännu mindre insyn och ännu mindre eftertanke. Men det är förvisso inte Contras bekymmer. Det är Socialdemokratiska Partiets eget självförvållade bekymmer, som kommer att märkas framöver.