Vi kör samma rubrik som förra veckan. Med några ords tillägg. Föga anade vi då att valet skulle vara fixat och klart morgonen efter vårt utskick. Men kommentarerna om varför Juholt fick sparken, hur urvalsprocessen gått till och varför det stämmer dåligt med partiets egen kriskommission står sig. Det går att läsa mer i veckans utgåva av tidskriften Fokus: http://www.fokus.se/2012/01/regisserad-retratt/
Den här veckan har vi alltså ett namn att ta ställning till. Stefan Löfven.
Återigen lyckades “bödlarna” ta hand om bytet, sedan de uträttat sitt värv. Förra gången var det partivänstern i landsbygdsdistrikten som sparkade Mona Sahlin. Håkan Juholt höll själv i yxan. Den här gången var det facket som sparkade Håkan Juholt. Wanja Lundby-Wedin höll i yxan, men det blev inte hon själv utan Stefan Löfven som fick uppdraget. Sedan Folksam-chefen Anders Sundström i sista stund ändrat sitt ja till ett nej.
Både Sundström och Löfven har den för Socialdemokraterna stora förtjänsten att de inte varit involverade i de förödande krigen mellan “höger” och “vänster”, mellan “förnyare” och “traditionalister”. Löfven har alltså chansen att ta grepp om partiapparaten utan att göra hälften av ledningen sur redan innan han börjat på allvar. Han har också rykte om sig att vara en man som tänker först och talar se’n, något som partiet förvisso behöver efter Juholts alla felsteg. Han har också ställt upp för sina medlemmar med ekonomisk realism som en styråra. I samband med krisen 2008 var det IF Metall som träffade överenskommelser med arbetsgivarna om tillfälligt kortare arbetstid och därmed tillfälligt lägre löner i utbyte mot garantier om anställningen. Tusentals Metall-medlemmar kan idag tacka Löfvens ståndaktighet för att deras företag och jobb finns kvar. För Kommunal och LO centralt var det här kätterska tankar. Men Löfven drev igenom dem ändå. I årets avtalsrörelse har han vägrat samordning med LO centralt, eftersom de krävt särskilda “kvinnopotter”. Inte populärt inom IF Metall som till tre fjärdedelar har manliga medlemmar som mestadels är välutbildade yrkesarbetare med skapliga löner. De känner sitt värde på marknaden och Löfven kände sina medlemmar.
Efter sitt tillträde har Löfven redan hunnit ta upp ett uppslag som lanserades redan av Juholt på Folk och Försvars konferens i Sälen, den som blev Juholts fall. Media uppmärksammade mest att Juholt påstod att regeringen gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarets personalförsörjning, trots att det var med Socialdemokraterna som regeringen gjort upp och det redan innan Sverigedemokraterna ens fanns i Riksdagen. Vad som inte uppmärksammades var att Juholt i Sälen sågade Anders Borgs påstående om att “näringslivet” var ett särintresse, vars påtryckningar regeringen måste stå emot. Enligt Juholt var näringslivet ett allmänintresse. Löfven upprepade detta, men la till att också facket var ett allmänintresse. Det senare vill vi inte hålla med om, men det framgår med all önskvärd tydlighet att Löfven med sina många år som svetsare i ett försvarsindustriföretag har lärt sig grunderna om hur samhället skapar välstånd. Det skapar grunden för en realism som sällan ses hos dem som varit politiker sedan sin ungdom, det må sedan vara inom SSU eller MUF.
I debatten på Contras anslagstavla jublades det varje gång det såg ut som om Juholt skulle bli kvar, medan dystrare tongångar kom när han verkade få sparken. Det var blickarna mot 2014 som styrde. Nu blev det nog värre än de flesta fruktade. För Löfven kan skapa förtroende och vinna tillbaka röster i de grupper där sossarna förlorat till Alliansen och Sverigedemokraterna, privatanställda arbetare i småorterna. Han kan dessutom föra sig på ett sätt som inte direkt skrämmer bort akademiskt utbildade väljare i storstädernas förorter, där Alliansen tog hand om avhoppade sossar, utan att dela med sig till Sverigedemokraterna.
Med tanke på hur uselt Socialdemokraterna har spelat sina kort är det anmärkningsvärt att Alliansen inte haft större framgångar. I opinionsundersökningarna har de oftast saknat egen majoritet och bara lett med några procentenheter före de rödgröna. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har sugit åt sig nästan alla röster som Juholt skrämt bort (förlusterna till Alliansen och SD fixade ju redan Mona Sahlin).
Reinfeldt och Borg har en hel del att göra om de ska kunna försvara sin ställning mot de rödgröna 2014. S kommer säkert att utnyttja populistiska angrepp mot skönhetsfläckarna i de nödvändiga reformerna inom socialförsäkringssystemet. De kommer att slå på skattesänkningarna och där har Alliansen inte på något sätt principiellt försvarat att folk ska få bestämma mer över sina egna pengar, istället har man hävdat att skatteförändringarna genomförts för att öka sysselsättningen. Om sysselsättnngen inte ökar tillräckligt kan man med Alliansens retorik inte försvara egenvärdet i skattesänkningarna.