Den lilla skara som är god för en miljard klarar sig alltid vid sidan av de offentliga systemen. Ja det räcker nog med en förmögenhet på något tiotal miljoner för att man ska kunna leva i ett “eget samhälle” utan att behöva beblanda sig med ”Svensson”. Den rike behöver inte vara beroende av den offentliga bostadsmarknadens misslyckande (de förmögna har alltid köpt dyra villor eller bostadsrätter), den offentliga sjukvården (Sophiahemmet i Stockholm och Carlanderska sjukhemmet i Göteborg har alltid tagit hand om dem som haft råd) eller det offentliga skolväsendet (en handfull privata skolor har alltid funnits i Stockholm och Göteborg, där den som har kunnat betala höga terminsavgifter kunnat placera sina barn). Ja de riktigt förmögna har inte ens behövt bekymra sig om det usla polisväsendet, eftersom de kan bekosta larm och bevakning genom privata vaktbolag.
Men under de senaste åren har det hänt något.
”Skolpengen” har gjort det möjligt att välja privata skolalternativ även för dem som inte haft mångmiljonförmögenheter. Med tanke på den dåliga kvalitén på det offentliga skolväsendet har utvecklingen varit snabb. Bättre skolor till lägre kostnader har växt upp som svampar ur jorden. Och genom att ”skolpengen” följt eleven även till de privata skolorna har även de som inte är mycket förmögna haft möjligheten att skicka sina barn till bra skolor. Följdriktigt vill nu skolminister Ingegerd Wärnersson utreda om det går att sätta stopp för skolor i aktiebolagsform, en form som skulle kunna få ordentlig fart på de privata alternativen.
Det har också hänt något på sjukvårdsområdet. Privata företag har tagit över driften av kliniker och sjukhus senast Sankt Görans sjukhus i Stockholm. De har ökat effektiviteten och gett bättre vård och kan ändå visa positivt ekonomiskt resultat. Eftersom finansieringen av sjukvården är helt oförändrad har det nu blivit möjligt även för mindre bemedlade att få bra sjukvård, utan att behöva fastna i den dåligt organiserade offentliga sjukvården. Statsminister Göran Persson uttalade dock i riksdagen för ett par veckor sin vilja att sätta stopp för den utvecklingen. På vilka grunder är oklart, han tycks, av riksdagsanförandet att döma, ha missuppfattat hur betalning av sjukvården i de privat drivna enheterna sker.
På bostadsmarknaden har alltfler kunnat köpa sina egna lägenheter. Men även detta vill regeringen sätta stopp för genom att skärpa reglerna för hur stor andel av en fastighets hyresgäster som ska förenas för att kunna förvärva en fastighet genom en bostadsrättsförening, samt genom att hitta på regler för kommunerna som gör det praktiskt taget omöjligt att sälja ut fatsigheter i det kommunalägda beståndet. Också här slår regeringen till mot dem som har begränsade tillgångar. De rika har ju redan idag köpt sina bostäder.
Som lök på laxen har vi förmögenhetsskatten. En vanlig ”miljonär”, dit numer en stor del av vanliga ”Svenssons” räknas, åtminstone om de har en lågbelånad egen bostad, betalar 1,5 procent i förmögenhetsskatt, vilket med gällande skattesatser innebär att de första 2,2 procenten i avkastning försvinner i skatt, lägg därtill fastighetsskatten och det behövs mellan 4 och 5 procent i avkastning innan det blir något över för ägaren. För miljardärer ser det helt annorlunda ut. Genom specialregler betalar miljardärerna ingen förmögenhetsskatt alls, genom att aktier i företag med stora familjeintressen på ägarsidan är befriade från förmögenhetsskatt. Familjen Svensson som äger en villa för en miljon måste betala förmögenhetsskatt, medan familjen Persson som äger Hennes & Mauritz-aktier till ett värde av 60 miljarder inte behöver betala någon förmögenhetsskatt alls.
Veckans SÄPO-nyhet
Sedan förra veckan har både SÄPOs generaldirektör Anders Eriksson och Palme-kommissionens Lars Eric Ericsson och Hans-Gunnar Axberger kommit med replik och motreplik i DN. I stort sett intet nytt där. Vi ska istället citera direkt ur Palme-kommissionens rapport (s 139): ”Vid det sammanträde som kommissionen hade med säkerhetspolisens generaldirektör erhöll kommissionen i vart fall inledningsvis felaktiga uppgifter angående säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Det första beskedet var att det överhuvudtaget inte fanns något samlat material i ärendet. Det andra var att det skulle finnas två omfattande akter. När vi senare skulle granska dessa gavs beskedet att det i själva verket bara fanns en akt. Vissa uppgifter som säkerhetspolisen enligt minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionen lämnat angående hanteringen av materialet överensstämmer inte med de uppgifter som vi fått. Vi har vidare utlovats vissa sammanställningar och senare fått beskedet att sammanställningar visserligen gjorts, men att de är ointressanta och ingenting att se. Då vi begärt att få del av säkerhetspolisens material angående namngivna polismän har vi i vissa fall fått beskedet att dessa inte förekommer, annat än via dokumentation av den säkerhetsklassning som görs av alla polismän. Samtidigt har vi fått del av annat material, som innehållit sakuppgifter – i flera fall omfattande utredning – rörande samma polismän…”
Kommissionen citerar sedan (s 140) ett betänkande om säkerhetspolisens arbete från 1989: ”Till bilden av den gråzon där SÄPO arbetar hör en beslutsordning som gör det svårt att i efterhand veta vilka beslut som har fattats inom säkerhetspolisen. Beslut i känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattas ofta utan någon som helst dokumentation. I efterhand finns ingen annan möjlighet att rekonstruera beslutet än genom vad de inblandade befattningshavarna minns eller vill minnas. Enligt vad som sagts mig kan det också förekomma att beslut fattas genom ett tyst samtycke från en chef som fått ärende föredraget för sig. Bland de exempel utredaren nämnde på diffust beslutsfattande var den olagliga avlyssning som förekom och sedermera lagfördes i utredningen av mordet på Olof Palme. Den hade skett utan att lämna några spår i form av beslutsdokumentation. Ett annat exempel var användandet av källa A, som avslöjades i samband med den s k Ebbe Carlsson-affären: utredaren hade inte funnit ett enda papper hos säkerhetspolisen rörande denna operation.”