Ett av de viktigaste inslagen i president George W Bush utrikespolitik var den moraliska komponenten. USA ställde under Bush upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Så har det inte alltid varit i USA, där maktpolitiska hänsyn fått många presidenter att bortse från de grundläggande amerikanska frihetsidealen när det gäller andra länder. Bush höll dessa ideal högt och han var inte beredd att kompromissa när idealen hotades.
Under president Obama är det annorlunda. Kortsiktiga intressen kommer i första rummet. Rättsstaten skjuts i bakgrunden, till exempel när USA inför sanktioner mot Honduras, för att landet i laga ordning (parlamentet och Högsta Domstolen) avsatt sin president. Den nya regimen i Honduras (som för övrigt som bäst förbereder de ordinarie valen i november, de som den avsatte presidenten försökte stoppa) är inte tillräckligt vänsterorienterad för Obama och framförallt inte för diverse vänsterorienterade caudillos i Latinamerika, som USA försöker ställa in sig hos. Då spelar de demokratiska rättsprinciperna mindre roll.
Däremot ska USA gärna tala med exempelvis Iran. I installationstalet sa Obama att han var beredd att samarbeta med alla nationer, “även med regimer som kommit till makten genom korruption och svek och genom att tysta oliktänkande”, bara de var villiga att öppna sin knutna näve.
När Obama talade till den muslimska världen i juni i Kairo sas jnte ett ord om att USA står upp för demokrati och frihet. Det var annars president Bush viktigaste budskap vid sina besök i Mellanöstern. Och han ställde USAs politiska och militära makt bakom orden. Obama sa tvärtom att inget politiskt system skulle påtvingas något annat land. Dvs diktatorerna ska nu få härja fritt igen, något som inte var möjligt under Bush. Bush lyckades till och med få den märklige libyske ledaren Muammar Khadaffi att ta reson i vissa avseenden! Det hade han aldrig behövt göra med Obama vid rodret.
Obama har i stort sett hållit tyst om fuskvalet i Iran. Och hittills har han inte sagt något om fusket vid valet i Afghanistan. Hade han satt hårt mot hårt i Iran hade det varit möjligt, om än inte troligt, att oppositionen lyckats genomdriva politiska reformer i liberaliserande riktning.
Obama höll tyst om de kinesiska kommunisternas blodiga nedslagande av protesterna i Sinkiang i juli. Och vi i den fria världen kan knappast lita på att USA ställer upp när ryssarna sätter hårt mot hårt mot Ulkraina och Georgien (eller mot Sverige om vi skulle lyckas säga nej till gasledningen).
Ronald Reagans principfasta agerande gav Östeuropas folk frihet och demokrati, ja till och med kapitalism! Sedan Clinton visat mjukhet mot Slobodan Milosevic kunde denne fortsätta förtrycket i rest-Jugoslavien, men mot slutet av Clinton-eran kom presidenten på bättre tankar, vis av erfarenheten. Milosevic störtades tack vare amerikanskt stöd till de demokratiska krafterna i Serbien.
Tyvärr ser vi inget alls av detta i dagens amerikanska utrikespolitik. Med en president som Obama i Vita Huset lever världen farligt!