Det är en märklig avsändare när vi hör Magdalena Andersson tala om att Sverige ska slopa överskottsmålet för statsbudgeten. Hon som har skrikit som en stucken gris när Anders Borg inte klarat av överskottsmålet under lågkonjunkturen och som efter valet hävdade att “ladorna var tomma” för att bara några månader senare hävda att svensk ekonomi är så stark att vi kan klara oss utan att minska statsskulden.
Det är lika märkligt när Anders Borg, som inte på flera år lyckats prestera överskott i statsbudgeten, protesterar mot att målet ska avskaffas.
Överskottsmålet skapades under en annan tid och under andra förutsättningar. I början av 1990-talet hade utlandet nästan inget förtroende för den svenska statens affärer. Vår statsskuld låg kring 80 procent av BNP och hade ökat med 5-10 procentenheter om året (1994). Och räntorna för svenska statsobligationer var 10,14 procent (genomsnitt för 1995). Allt färre ville låna ut pengar till Sverige och de som gjorde det krävde ekonomisk-politiska reformer och höga räntor. Finansminister Göran Persson tyckte att det var en plåga att försöka övertyga “unga finansvalpar” i New York att låna ut pengar till Kungariket Sverige. De flesta långivare börjar dra öronen åt sig när statsskulden ligger kring 60-70 procent av BNP, och om den dessutom ökar blir det snart nedgraderingar av lånebetyget och ohjälpligt höjda räntor.
Idag är statsskulden 35 procent av BNP och svenska staten kan låna pengar på tio år för den löjligt låga räntan 0,47 procent. Det finns inga skäl alls att under sådana omständigheter ytterligare minska statsskulden.
Istället borde vi kunna låna upp pengar för att använda dem till statliga satsningar på infrastruktur. Det är fel att låna pengar för att konsumera, det är sådant som vi måste tjäna ihop till nu. Men om man kan låna pengar till 0,47 procents ränta är det ingen dum idé att få tillgång till viktiga samhällsinvesteringar tio år tidigare än annars. Men självklart måste det vara lönsamma investeringar, som vägar och järnvägar i Syd- och Mellansverige, IT-infrastruktur och liknande. Inte Norrbottnia-banan och andra samhällsekonomiskt vansinniga projekt. Inte minst lönsamma investeringar avser idag försvarsmateriel och försvarsanläggningar. Med tanke på utvecklingen i Ryssland under Putin kan det dessvärre vara så att vi kommer att vara i trängande behov av mer försvarsmateriel och mer försvarsanläggningar inom kortare tid än vi anar. Och sådana investeringar är vanligen långsiktiga projekt.
Magdalena Andersson har rätt när hon säger att överskottsmålet kan avskaffas. Men det känns märkligt att det ska komma från en person som så hysteriskt har försvarat överskottsmålet tidigare. Och tänker vi närmare på vilken politik som låg i den av Riksdagen nedröstade budgetpropositionen, så innehöll den en rad förändringar för att minska arbetsmängden i samhället, för att öka arbetslösheten och bidragsberoendet. Och den politiken har Alliansen genom Decemberöverenskommelsen lovat att stödja nästa gång den läggs fram! Med en sådan politik är man snart tillbaka vid det tidiga 1990-talets katastrofala läge. De nu urstarka statsfinanserna kommer att klara oss åtskilliga år, men med en inriktning i helt fel riktning kommer inte ens en urstark startpunkt 2014 att hålla oss kvar på rätt köl längre än till nästa val.