I Sverige släpps i praktiken inga andra utlänningar in än EU-medborgare och flyktingar. Och de som kan göra anspråk på nära koppling till någon som redan är i landet. Det var LO som gick i bräschen för att stoppa arbetskraftsinvandringen redan på 1960-talet när den reglerade invandringen infördes, och senare ersattes av ett totalstopp. När nu slussarna håller på att öppnas för arbetsvilliga européer är LO framme igen för att sätta stopp för obehaglig konkurrens från utlänningar. Av någon anledning är det enligt LO helt OK att utlänningar utomlands tillverkar kläder, bilar och elektronik för användning i Sverige. Men inte att de bygger hus, röjer i stormfälld skog eller plockar bär här i landet.
Till Sverige ska ingen släppas in. Utom den som kan visa flykting- eller flyktingliknande skäl. Den som vill jobba och göra rätt för sig göre sig inte besvär.
Definitionen på en flykting är strikt, men den svenska byråkratins hantering av “flyktingar” är ett skämt och den politiska hanteringen av byråkratins regelverk är ett ännu större skämt. De som tjänar på detta skämt är professionella människosmugglare som kan organisera transporter och flyktinghistorier, som de tilltänkta immigranterna får träna in. Trots bra “flyktinghistorier” är den svenska byråkratin normalt obeveklig. De som ansöker om flyktingstatus med öppna kort kastas ut. Men det bisarra handläggningssystemet gör att den som följer människosmugglarens rekommendationer, anlitar en bra advokat eller en effektiv journalist kommer in i landet oavsett att reglerna egentligen säger annat. Medan den som bara har goda flyktingskäl som sagt nästan obevekligt kastas ut.
De politiska blockeringarna har dessutom gjort att hittillsvarande bisarra system har överlevt år efter år och att vissa mindre justeringar kommer att göras först den 1 januari 2006, sedan reformer diskuterats i tio år.
Nyckeln till att komma in i landet är att ljuga. Av de 8 procent som har dokument med sig åker 70-90 procent ut. Av de som förstör sina dokument kan inemot hälften i slutänden få stanna.
Människosmugglarens budord nummer ett är därför att dokumenten ska förstöras. 92 procent av alla som ansöker om flyktingstatus i Sverige saknar dokument. Byråkratin hamnar då genast i underläge, eftersom den får ägna resurser och tid åt att försöka kartlägga vem man har att göra med. Människosmugglaren har normalt försett vederbörande med en bra men svårkontrollerad historia, som dock sällan räcker. Smugglarens budord nummer två är att obstruera utredningen av vem som egentligen söker uppehållstillstånd. Längre utredningstid är en god väg till framgång (och arvodet för smugglaren består utöver en rejäl kontantbetalning i förväg ofta också av procent på bidrag och andra inkomster under de första åren i Sverige). Under de år som det tar att “knäcka” historien hinner flyktingen hitta en i Sverige boende partner, barnen hinner anpassa sig till svensk skola etc. Varmed är sagt att smugglaren framgångsrikt profiterar på att svenska staten tvingas bekosta dyra utredningar som är helt onödiga – för handlingarna har trollats bort på vägen för att underlätta bedrägeriet mot den omständliga svenska flyktingbyråkratin.
För det kommer inga flyktingar till Sverige som egentligen saknar handlingar. Alla som kommer med flyg har tvingats visa dokument på avreseflygplatsen, som sedan troligen spolats ner på toaletten på Arlanda eller Landvetter. De som tagit sig hit som turister har visat upp dokument vid gränsen, men de kan förstöras innan ansökan om uppehållstillstånd under annat namn görs hos polisen. Åtskilliga flyktingar utan dokument tar sig visserligen sjövägen till Europa, främst till Italien och Spanien. Men då ska deras ärende prövas i Italien eller Spanien, inte i Sverige. Och mycket få av de som kommer till Italien eller Spanien kommer vidare till Sverige. Visst kan det undantagsvis komma dokumentlösa flyktingar på riktigt också till Sverige. Men det rör sig om högst några dussin per år.
När myndigheterna så äntligen anser sig veta vem de har att göra med blir det troligen avslag (om inte utredningen har tagit för lång tid). Då kommer nästa bisarra inslag i byråkratin. Det är bara att ansöka igen och upprepa hela proceduren. Numer tar man visserligen fingeravtryck, så det går inte att köra hela cirkusen med okänd identitet en gång till. Men väl finns alla möjligheter att ändra på motiv och berättelse för att förlänga proceduren och öka svenska statens kostnader.
De svenska politikernas lösning på problemen är att avskaffa Utlänningsnämnden, där det finns handläggare med juridisk specialkompetens för just flyktingfrågor, med hantering i länsrätterna, som normalt mest sysslar med skatteärenden. Motivet sägs vara att öka rättssäkerheten. Hur nu rättssäkerheten blir bättre om den genomsnittliga kompetensnivån på handläggarna sänks. Några krafttag mot dokumentlösheten görs inte och inte heller mot möjligheten att ansöka om uppehållstillstånd flera gånger. Resultatet torde istället bli ännu högre kostnader och inte osannolikt ännu svårare för riktiga flyktingar och ännu lättare för människosmugglarnas kunder att komma in.
Som med så mycket annat bör vi vända upp och ner på det svenska angreppssättet. Släpp in flyktingarna lättare. Det vill säga de riktiga flyktingar som kan visa upp dokument (och det dussin som har godtagbara skäl att inte ha några dokument). Skicka resten tillbaka med vändande transportlägenhet. Resultatet blir att fler människor i nöd får en fristad i Sverige. Och att uppfinningsrika människosmugglare och deras företagsamma och kapitalstarka kunder ägnar sig åt mer samhällsnyttiga aktiviteter än att lura svenska byråkrater. Samtidigt som ett stort antal svenska jurister frigörs för att hjälpa till att stärka de överbelastade allmänna domstolarnas kapacitet.