Ibland tillgriper de stora nätjättarna blockering. Företrädesvis handlar det om att på lösa boliner hävda att en viss sida bryter mot bolagets ”community rules” (regler). Det är nästan omöjligt att få en förklaring eller att ens komma i kontakt med bolaget. Vänstervridna nätjättar blockerar det fria ordet. Som framgick av förra veckans utgåva av Veckans Contra sker detta på svaga legala grunder.
Men det finns något som får ännu värre konsekvenser och som till och med är svåridentifierat. Det handlar om så kallad skuggblockering. Genom algoritmer kan sidor med oönskat innehåll sänkas i smyg. De får helt enkelt sämre spridning och når aldrig ut till allmänheten utan bara till avsändarens närmaste bekanta.
Ett exempel: Det är svårare att hitta ledande republikaners än ledande demokraters konton på Twitter. Nätbolagen hävdar att skuggblockering inte förekommer eller när de undantagsvis medger problem som är alltför uppenbara hävdar det att det är fråga om buggar i programvaran.
Tidskriften Vice var först ut med att berätta om att det räckte att börja med att skriva ett demokratiskt namn så kom kontot upp automatiskt. När det gällde republikaner måste man skriva ut hela namnet och dessutom stava det helt korrekt.
Forskningsinstituten Inria, IRIT/ENSHEEIT och LAAS/CNRS har studerat fenomenet skuggblockering. De studerade 2,5 miljoner Twitter-konton. De ställde sedan upp två hypoteser. Den ena var att det handlade om buggar i systemet, den andra att skuggblockering spred sig mellan personer som interagerade med varandra. Erwan Le Merrer som uttalat sig om studien menar att buggar är osannolika med hänvisning till studiens datamaterial. Om det var buggar skulle ju felen sprida sig jämnt över materialet. Men så skedde inte. Tvärtom, det visade sig att de som utsatts för skuggblockering i hög utsträckning hade skuggblockerade vänner på nätet.
Foto: Volodymyr Melnyk/Mostphotos