Skolan presterar allt sämre. Sverige hamnar allt längre ned i internationella jämförelser som PISA och TIMSS. Alltfler går ut grundskolan utan att få gymnasiekompetens. En förklaring till de usla resultaten är att “68-generationen”, flummiga vänstertyper, tagit över i skolan. Men den generationen är på väg ut, allt fler pensioneras och om fem-tio år är 68-orna ett ont minne blott i skolans värld. En annan förklaring till de usla resultaten är de successivt sänkta lärarlönerna. Lärare var ett högstatusyrke för femtio år sedan och en gymnasielärare tillhörde de tio högsta procenten i lönestatistiken. Idag klarar en gymnasielärare i bästa fall en medianlön. Facket är inte oskyldig till den här utvecklingen. Två rivaliserande fackliga organisationer har lurpassat på varandra. Den ena organisationen med gammeldags akademiskt utbildade lärare har fått ge efter för kraven på löneutjämning. Och med 68-ornas filosofi i bakgrunden har det varit en smal sak att ge efter. De mest kompetenta har med åren skaffat sig andra jobb. Kvar är de som misslyckats med att skaffa sig ett riktigt jobb.
Politikerna har äntligen börjat ta itu med skolträsket. Men när olika åtgärder vidtas visar det sig att det verkligen är ett träsk och att lärarna har fackliga organisationer som motarbetar alla konstruktiva förslag på uppryckning. Två färska exempel. Så kallade “superlärare” skulle turnera i landet och hjälpa andra lärare som har en besvärlig undervisningssituation. De skulle inte ta över undervisningen, men vara med och i efterhand kunna komma med förslag till förbättringar. Nu kommer de här lärarna inte in i klassrummen för de misslyckade lärarna känner sig kränkta. Istället för att gripa chansen att bli bättre på jobbet stretar man emot och vill ha kvar allt vid det gamla dåliga. Facket går i bräschen mot åtgärderna som skulle ha kunnat ge en bättre skola.
Samma när man i Stockholms stad använder lönerna för att premiera dem som gör bra ifrån sig. Fack och arbetsgivare har kommit överens om löneförhöjningar på 4,2 procent i snitt, en bra bit över normen för andra delar av arbetsmarknaden. Stockholms stad ville resultatanpassa löneökningarna så att de sju sämsta skolorna skulle få nöja sig med 3,7 procent och de sju bästa istället skulle få 4,7. När man utsåg de “bästa” och “sämsta” tog man all tänkbar hänsyn till skolornas förutsättningar som till exempel skolelevernas sociala och etniska rekryteringsbas, föräldrarnas inkomstnivåer etc. Det var alltså fullt möjligt att nå toppgruppen även om man i absoluta tal inte hade toppresultat. Också här ställde sig facket på bromsen. De misslyckade lärarna skulle bli ännu sämre om de inte fick löneförhöjning i takt med de som skött sig! Enligt fackets (och de berörda lärarnas) uppfattning. Som skattebetalare och finansiärer av skolan har vi rätt att kräva att våra anställda har en attityd som går ut på att ta tag i problem och rycka upp sig om resultatet är misslyckat. Så är det inte alls i den svenska skolan. Här ska misslyckandet premieras.
Det är riktigt att läraryrket behöver en kraftig löneförhöjning för att vi ska få bättre skolor. Och vi behöver bättre skolor. Tyvärr kommer det i nuvarande situation vara så att löneförhöjningarna slösas bort på dem som inte borde vara lärare. Först mycket långsamt kommer löneförhöjningar att få effekt – och den effekten kommer först när det blir bättre urval studenter som söker till lärarhögskolorna. Sedan tar det fem år innan de första kommer ut i skolorna och ytterligare fyrtio år innan lärarkåren är utbytt till något bättre.