Staten har spenderat enorma pengar på att motverka effekterna av det kinesiska viruset. Det innebär i praktiken att staten gått med förlust och lånat upp pengar. Vilket varit fullt rimligt med tanke på krisens djup och svenska statens låga belåningsgrad. Statens starka balansräkningen ska användas vid just ett sådant här tillfälle.
En annan sak, där vi inte borde ha blåst under lånecirkusen, var EUs spenderprogram som i första hand går till länder i Sydeuropa som misskött sin ekonomi, länder som väntar sig att skötsamma länder som Norden och Tyskland ska betala. Det handlar om 7500 miljarder kronor.
Under senare tid har socialdemokraterna och finansminister Magdalena Andersson på gammalt socialdemokratiskt maner börjat hota med nya skatter. Särskilt då skatter på ”rika” och ”miljonärer”. De här skatterna har tidigare ställt till stora problem för ekonomin men inte gett nämnvärda inkomster till statskassan. Det handlar om arvsskatt, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och skatt på pensionssparande.
Arvsskatten avskaffades faktiskt i fullt samförstånd mellan alla partier (utom Vänsterpartiet naturligtvis). Att sossarna kunde svälja saken berodde troligen att arvsskatten i stor utsträckning tvingade nyblivna änkor att sälja huset för att flytta in i en liten pensionärslägenhet. Tittar man närmare på siffrorna visar det sig att det vanligen är mindre välbemedlade som får arv. Arven i sig har alltså en välståndsutjämnande effekt och en arvsskatt ökar förmögenhetsskillnaderna genom att arvens förmögenhetsutjämnande effekt minskar.
Fastighetsskatten var den stora valvinnaren vid valet 2006 när regeringen Reinfeldt trädde till. Fastighetsskatten var otroligt impopulär eftersom den ökade skatten om grannarna lyckades sälja sitt hus dyrt. Många äldre hade villan som ”pensionsförsäkring”, men blev oförmögna att behålla den när skatten ökade, utan att de själva fått ett öre mer att betala skatten för.
Förmögenhetsskatten var utformad som en ”frivillig skatt”. Det var enkelt för de rika att omvandla skattepliktiga tillgångar till icke-skattepliktiga tillgångar. Och många betalade hellre till skattekonsulter än att de skulle betala skatt till staten. De som verkligen betalade förmögenhetsskatt var återigen villaägare med lågt belånade hus, huvudsakligen äldre personer.
Det fanns ett enligt mångas uppfattning skattemässigt gynnat pensionssparande i form av avdragsgilla försäkringspremier men beskattade utbetalningar från försäkringarna. Det här innebar i grunden inga skatteförmåner alls. Men i två avseenden var det möjligt att få ut skattemässiga fördelar. För det första när marginalskatterna var orimligt höga, upp emot 85 procent. Den som räknade med att skatterna inte kunde förbli på den nivån lyckades sänka den effektiva skatten genom att göra avdrag vid 85 procents marginalskatt och sedan få ut pengarna vid en rimligare marginalskatt på 55 procent. För det andra, försäkringspremierna betalades under en persons mest aktiva tid med höga inkomster och höga skatter. Men togs ut som pension när inkomsterna var betydligt lägre. Även efter den stora skattereformen var det möjligt att sänka beskattningen genom det avdragsgilla pensionssparandet. Många som hade 50 eller 55 procents marginalskatt när de betalade ut premierna hade bara 30 procents marginalskatt när de fick ut pengarna. För personer med låga inkomster fanns det inga skattevinster att göra, inte heller för personer med höga pensioner. De som kunde tjäna på skatten var de som hade lite mer än medelinkomster och förhållandevis låg pension.
Det avdragsgilla pensionssparandet avskaffades i huvudsak 2016 och politikerna rekommenderade istället användning av ISK (investeringssparkonto). Om ISK är skattemässigt förmånligt eller ej kan man inte veta i förväg, eftersom skatten beräknas på schablonmässigt beräknad avkastning och om den är större eller mindre än den verkliga avkastningen går inte att säga i förväg. Om aktiekurserna går ner får pensionsspararen betala skatt trots att det inte hade blivit någon skatt alls vid ett vanligt sparande. Dock har det under de senaste åren visat sig att beskattningen genom ISK blivit lägre än normal kapitalavkastningsskatt. Inget säger dock att det blir så i framtiden.
Nu har sossarna börjat fundera på att attackera ISK. De har låtit beräkna effekterna av ett tak för ISK på 100.000 eller 200.000 kronor, även om Magdalena Andersson senare talat om 3 miljoner kronor. Det finns över 3 miljoner svenskar som har ett ISK-konto. Vanligen för långsiktigt sparande inklusive pensionssparande. Ungefär 300 000 har mer än en miljon på sitt ISK-konto. Det kan låta mycket, men är inte alls särskilt mycket för den som avser att ha det som pensionssparande. Om man räknar med att pengarna betalas ut under en tjugoårsperiod (från 65 till 85 år) blir det 50.000 kronor per år eller cirka 4.000 kronor per månad. Inget att leva på alltså.
Foto: Riksskatteverket.