Fram till 1999 hade Sverige det värsta skattetrycket bland OECD-länderna, 57,4 procent. Sakta, sakta har Sverige förbättrat sig till 50,1 procent 2014 och en sjätteplats efter värstingarna Norge, Danmark, Finland, Frankrike och Belgien. Redan under Göran Perssons tid som statsminister sjönk skattetrycket. Det var efter den stora krisen i början av 1990-talet som Sverige lyckades komma tillbaka genom utgiftstak och drakoniska sparåtgärder. När Fredrik Reinfeldt tog över som statsminister vandrade Sverige vidare på vägen av självstyre för medborgarna genom ytterligare sänkta skatter. Under de första fyra åren av Allians-regering sänktes skattetrycket från 53,5 procent till 51,1 procent. Det handlade främst om jobbskatteavdragen (som mest något över 2.000 kronor i månaden i skattesänkning) och sänkta arbetsgivaravgifter (för ungdomar, pensionärer och inom vissa branscher). En del inbillade sig att sänkta fastighetsskatter också skulle märkas på skattetrycket, men det var fel. Istället för att alla fastighetsägare fick vara med och betala skatt varje år förflyttades skattebördan till dem som sålt sin fastighet. De hade ju likvida medel, men berövades möjligheten att skaffa en likvärdig ersättningsbostad. Mer skatt för några få, mindre skatt för fler. Varför just personer med förändrade familjeförhållanden/bostadsförhållanden ska särskilt drabbas av skatt är svårt att förstå. Men det är aktuell politik, så någon förklaring kanske finns. Skatteändringen på fastighetssidan fick förödande konsekvenser för befolkningens mobilitet och har högst påtagligt bidragit till den ökade bostadsbristen under senare.
Efter skattesänkningarna under Alliansens första mandatperiod hände inte så mycket. Sverigedemokraterna var med om att 2013 stoppa det femte jobbskatteavdraget, som skulle ha gällt för 2014, och därmed stoppa en ytterligare sänkning av skattetrycket. Året därpå (i år) genomfördes dock det femte jobbskatteavdraget.
Men nu är det annat ljud i skällan. Från 2016 har S-MP tagit över taktpinnen, med krav på godkännande från V. Det är åter dags för skattehöjningar. Rejäla sådana. RUT- och ROT-avdragen begränsas. Jobbskatteavdraget trappas av. Arbetsgivaravgifterna höjs (för unga , gamla och anställda i vissa branscher). Bensinskatten höjs. Trängselskatterna höjs. Planerade höjningar av skiktgränserna (minskad progressivitet i skatteskalorna) stoppas. Avdraget för gåvor till ideella organisationer avskaffas. Kommunerna ökar sina kommunala skatter, inte för att det egentligen behövs utan för att nya vänsterkoalitioner gärna tar hand om en större del av medborgarnas pengar. Konsekvensen blir att skattebelastningen åter kommer att öka för svenska folket och risken är stor att vi åter kommer att hamna bland länderna med högst skattetryck, om inte det allra högsta.