I valet 2006 gick Alliansen ut med programmet att vissa skatter skulle sänkas eller avskaffas. Vad som saknades var löftet att skattetrycket skulle sänkas (avskaffas är för mycket att hoppas på, det inser även Contra). Nu har Alliansen betat av det ena vallöftet efter det andra. Och skattesänkningar och skatteavskaffanden har de senaste veckorna stått som spön i backen.
Men skattetrycket ligger kvar på samma nivå. De skatteändringar som genomförs bygger i huvudsak på att någon annan ska betala. Inte att man ska minska den betalade volymen. Förmögenhetsskatten avskaffas, men ersätts med högre skatt på pensionssparande. Fastighetsskatten avskaffas, men ersätts med höjd reavinstskatt. Tidigare har jobbavdraget införts, men kompenserats med minskade avdrag för a-kassa och fackföreningsavgifter.
De genomförda förändringarna visar tydligt att skattepolitiken inte handlar om hur stor andel den offentliga sektorn ska lägga beslag på. Utan vilka som ska betala det som tycks vara en evig sanning om den offentliga sektorns storlek.
Det kan finnas goda skäl att ändra på fördelningen av skatterna mellan olika kategorier i samhället. Men den fördelningen är trots allt en sekundär fråga. Den viktiga frågan är hur mycket skatter vi ska ha. Hur mycket som ska skötas av den offentliga sektorn och hur mycket som medborgarnas själva ska få ansvara för.
Och där finns det tyvärr ingen som i det politiska livet talar för medborgarna. Alla, socialdemokrater såväl som allianspartister, anser att den nuvarande nivån på skattebelastningen är i stort sett bra. Sedan vill Alliansen ändra på vem som ska betala vad. Det är för de flesta rent ideologiskt en sekundär fråga. Även om det för den privata plånboken kan vara ytterst avgörande. Ändringarna i skattebelastningen är för övrigt så marginella att den socialdemokratiska oppositionen på flera punkter lovat att ändringarna ska få stå kvar om de kommer tillbaka till makten.
Vi behöver en annan diskussion. Den om skatternas nivå. Inte vem som ska betala de redan alltför höga skatterna.