Medlemsländerna i EU har anslutit sig till den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Den utgjorde grunden för införandet av euron, men ska också tillämpas av övriga EU-länder.
Stabilitetspakten ställer krav på medlemmarna att föra en ansvarig finanspolitik, en nödvändig (men inte tillräcklig) förutsättning för att euron ska bli en stabil och trovärdig valuta.
Stabilitetspakten kräver bland annat att underskottet i statens finanser inte får vara mer än 3 procent och att de offentliga skulderna inte får överstiga 60 procent av landets bruttonationalprodukt. Bestämmelserna är inte stenhårda, vid en långvarig och djup konjunkturnedgång är det accepterat att underskottet ska kunna bli större än tre procent, men landet måste utarbeta en plan för att komma till rätta med problemen. För de länder som sedan länge haft skulder på över 60 procent ska det räcka med att skuldkvoten är på väg ner mot gränsen.
Regeln har fram till i år varit att tredje året i rad som underskottet överstiger 3 procent, så ska böter utdömas. Underskottet är ju i praktiken ett sätt att låta andra euro-länder betala genom att underminera valutans värde för alla. Eftersom både Tyskland och Frankrike för tredje året i rad redan 2004 bröt mot 3-procentsregeln drev de igenom en förändring som innebär att långt flera ursäkter för att bryta mot bestämmelserna ges och att sanktionerna ska kunna skjutas upp ett år i taget på ytterligare ett par år. I praktiken lär inget av de stora länderna behöva betala böter… Och de stora ländernas prekära situation har gjort att även Portugal och Grekland slipper undan böter som de borde betalt för länge sedan.
För de ”vanliga” EU-medlemmarna – de som inte är med i euro-samarbetet – gäller att de ekonomiska siffrorna granskas och att EU samlar sig till kritik om målen inte uppnås. Men för dem kan inga böter utdömas.
Det har emellertid visat sig att pakten inte håller i praktiken. Alla de fyra stora medlemsländerna (Frankrike, Italien, Tyskland och Storbritannien) bröt mot paktens grundregler 2004 och vid varje rapport som påpekat brotten har de berörda länderna vridit och vänt på reglerna för att slingra sig undan sanktioner. Särskilt har det gällt Frankrike och Tyskland, som i år bryter mot reglerna för fjärde året i rad.
Grekland, det land som sist släpptes in i eurosamarbetet är också en notorisk syndare mot regelverket. Men i Greklands fall är det ännu värre – det har nu avslöjats att Greklands redovisning av landets ekonomiska status var förfalskad. Hade Grekland redovisat de riktiga siffrorna hade landet inte fått bli medlem i euro-samarbetet. Underskottet var 2004 hela 6,6 procent.
I somras fastställdes nya tolkningar som gjorde det lättare att bryta mot grundreglerna.
Vid sidan av de fyra stora länderna hade även det femte största euro-landet, Spanien, år 2004 ett underskott över 3 procent. Inget av de fem länderna kan försvara sig med att de haft en djup lågkonjunktur, som måste kompenseras med en expansiv finanspolitik.
På sikt innebär en ständig underskottsfinansiering och uteblivna motåtgärder att valutan undermineras. I förlängningen kommer naturligtvis Internationella Valutafonden IMF kräva samma åtstramning som man kräver av misskötta u-länder. Men det ska erkännas att det är långt dit.
Alla bör dock kräva skärpning av Europas ansvarslösa regeringar. Nu.