Krigsrubrikerna togs fram i förra veckan när en av Dagens Nyheters kvinnliga fotografer i Danmark blev uppringd av ett ombud för fotbollsspelaren Roberto Acuna i Paraguays fotbollslandslag. Ombudet “frågade chans” på Emelie Asplund och fick nej. Sedan sprang Emelie till sin tidning, som två dagar toppade förstasidan och gjorde helsida efter helsida på denna nästan oskyldiga sak (det ska medges att det var otrevligt att samtalet kom klockan ett på natten). En rad politruker som justitieminister Thomas Bodström och jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström uttalade sig i Dagens Nyheter och även i de tre andra stockholmstidningarna, som hakade på. Den FIFA-anställde som framförde frågan om inte Emelie ville lära känna fotbollsspelaren närmare var mer eller mindre en skurk som skulle sparkas från sitt jobb. För att inte tala om fotbollsspelaren själv (ett tips till Roberto Acuna, det brukar gå bättre om man “stöter” själv, men man riskerar å andra sidan att förlora ansiktet om det blir nej).
Officiella företrädare för det svenska samhället uttalar sig om hur förskräckligt det är att någon utsätts för det som snabbt omdöps till “sexuella inviter”. Samtliga omnämnda, Emelie Asplund, Thomas Bodström, Roberto Acuna och Claes Borgström är tillkomna efter positivt besvarade sexuella inviter. Utan sådana skulle människosläktet dö ut på en generation. Sexuella inviter är i själva verket en av samhällets absolut viktigaste hörnpelare. Den som tar till brösttoner mot en av de viktigaste funktionerna vi har i samhället är en samhällsfara. Det gäller tre av de fyra namn vi har nämnt här. Herr Acuna må ha valt en olämplig tidpunkt att framföra sin förfrågan, men han har i övrigt hanterat saken på sätt som ankommer en ansvarsfull man. Han har framfört ett respektabelt förslag och när han fått nej på detta har han respekterat detta. Med tanke på hur Emelie Asplund burit sig åt ska han vara rysligt tacksam att det inte blev mer av den bekantskapen.