Det har i veckan framkommit att den hemliga socialdemokratiskt styrda underrättelseorganisationen IB (ofta kallad SAPO) hade full tillgång till rapportering från 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombud. Dessa höll uppsikt över kommunister i fackföreningsrörelsen.

Det här var en tid när kommunister glatt och villigt gick främmande makts (Sovjetunionens) ärenden. Det här var en tid när det ena landet efter det andra blev offer för kommunistiska kupper, ofta byggda på hemligt organiserade kommunisters kontroll över fackföreningar och polisorganisationer. De sovjetiska trupperna stod alltid beredda att rycka in på begäran av “de revolutionära massorna” – och de “revolutionära massornas” ledare tvekade inte en sekund att skicka tiotusentals av sina landsmän till Sibirien när de sovjetiska trupperna kom och möjliggjorde jobbet. Annars var det “olyckor” eller skenrättegångar som ordnade så att ingen opposition fick överleva. Estlands demokratiskt valde president Konstantin Päts hamnade i Sibirien. Tjeckoslovakiens utrikesminister Jan Masaryk “trillade ut ur ett fönster” på utrikesdepartementet i Prag, Ungerns premiärminister Imre Nagy “dömdes” till döden och avrättades, sedan han lovats fri lejd från jugoslaviska ambassaden, men sedan det löftet svikits av de sovjetiska ockupationstrupperna. I Tjeckoslovakien genomfördes en statskupp 1948, sedan kommunisterna misslyckats med att vinna majoritet i fria val. I Finland planerades också en statskupp 1948, men den kunde aldrig genomföras sedan den kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino, som enda ledande kommunist i det demokratiska Europa, kommit på att hans lojalitet stod mer till Finland än till Sovjetunionen. Men i Sverige behövde ingen tveka om att kommunistledare som Hilding Hagberg och C H Hermansson satte Moskva före svenska intressen. C H Hermansson, som då var chefredaktör för kommunistiska partiets tidning Ny Dag, skrev hyllningsartiklar om Tysklands invasion av Norge (som enlig Hermansson annars hade blivit ockuperat av de brittiska imperialisterna – den 9 april 1940 var det ju förbund mellan Stalin och Hitler). Han skrev också en ökänd hyllningsartikel till massmördaren Josef Stalin i samband med hans död 1953. Hitler (en enkel amatör jämfört med Stalin när det gäller antalet mordoffer) fick dock ingen hyllningsartikel 1945, eftersom Moskva bytt sida under det pågående Andra världskriget. Glöm för övrigt inte att C H Hermanssons två efterträdare Lars Werner och Gudrun Schyman aldrig tagit avstånd från partiets förflutna. De lever vidare i samma skamliga tradition.

Den kommunistiska organisationstekniken gick ut på att skaffa sig så stort inflytande som möjligt i folkrörelser och fackföreningar, utan att de som utövade inflytandet avslöjade sig som kommunister. När de väl hade förankrat sig i hela samhällsapparaten kunde de kasta masken och införa diktatur.

Socialdemokrater i Sverige, Norge och andra länder gjorde ett viktigt renhållningsarbete när de såg till att kommunister inte kunde skaffa sig otillbörliga maktpositioner. De bidrog verksamt till att försvara det demokratiska statsskicket.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget var dock att socialdemokraterna valde att göra denna viktiga och samhällsnyttiga insats i skymundan, samtidigt som de utåt företrädde en helt annan linje. Östen Undén, utrikesminister under åren 1945-1962, gick gång efter gång Sovjetunionens ärenden och attackerade med grov retorik de svenskar som ville att Sverige skulle vara fast förankrat i den demokratiska idétraditionen i Västerlandet. Till exempel högerledaren (nuvarande moderaterna) Jarl Hjalmarsson eller Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten. Undén fick i förekommande fall uppbackning av statsminister Tage Erlander – i den offentliga retoriken. Samtidigt såg Erlander till att partiet bakom kulisserna höll efter kommunisterna. Det mesta talar idag för att Olof Palme spelade en nyckelroll i det arbetet, en nyckelroll som han behöll sedan han själv blivit statsminister. Samtidigt som Palme i grovt demagogiska ordalag angrepp USAs insatser för demokrati i Vietnam och backade upp kommunistiska diktaturer i Kuba och på annat håll, såg han till att det fördes en vettig och ansvarsfull politik på hemmaplan när det gällde att begränsa kommunisternas inflytande. IB spelade en viktig roll i detta sammanhang.

Dubbelspelet och dubbelmoralen kom så vitt kan förstås till användning för att befästa det socialdemokratiska partiets position. Den som till äventyrs vågade offentligt argumentera för den politik som faktiskt bedrevs bakom kulisserna kunde snabbt och enkelt avspisas som en högerextremistisk krigshetsare.

I huvudsak var Sverige naturligtvis ett demokratiskt land under den här perioden. Men när ledarna utåt företräder en politisk linje och kastar sig över dem som har en annan uppfattning, men ändå i praktiken driver den andra uppfattningens politiska linje bakom kulisserna är det ett tecken på stora brister i den demokratiska processen, stora brister i etik och moral. Men den här gången faktiskt ytterst i landets intresse.