Förra veckans hysteriska övertoner i media om Lundin Oils engagemang i Sudan måste som vanligt tas med några ordentliga nypor salt.
Först ska det slås fast att den sudanesiska regeringen i Khartoum är odemokratisk och gör sig skyldig till ett hänsynslöst förtryck av den egna arabiska befolkningen i norra Sudan, men ännu mer så av den kristna negerbefolkningen i södra Sudan.
Redan innan Sudan blev självständigt 1956 protesterade stammarna i söder mot britternas planer på att skapa ett enhetligt självständigt Sudan, där den till ungefär en femtedel uppgående kristna befolkningen i söder skulle bli hårt trängd. Men protesterna ledde inte till framgång. Den kristna befolkningens uppror har gång på gång slagits ned hänsynslöst av centralregeringen i Khartoum. Sedan vissa kompromisser träffats i början av 1970-talet avstannade dock striderna, men de tog fart igen när regeringen 1983 införde muslimsk sharia-lag i hela Sudan – även i den kristna delen av landet. Gerillan i söder var förhållandevis framgångsrik, men striderna ledde till svält och svårt lidande för befolkningen. Under 1998 träffades ett stilleståndsavtal och striderna har trappats av. Regimens hänsynslöshet har också minskat efter 1998. Bidragande till detta var amerikanska påtryckningar och stöd till den sydsudanesiska gerillan. Bland annat träffade dåvarande utrikesministern Madeleine Albright gerillaledaren John Garang. De eftergifter som regeringen gjorde, bland annat att inte längre kräva tillämpning av sharia-lag i södra Sudan, gjorde att USA tog bort Sudan från listan över ”rogue states” – ”gangsterstater”. Dock bombades 1998 en kemisk fabrik, som av USA ansågs ha bidragit till Usama bin Ladens terrorattentat mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania, men som av den muslimska regeringen i Khartoum påstods vara en läkemedelsfabrik. Det är fullt möjligt att bägge hade rätt – att en läkemedelsfabrik tillfälligt användes för framställning av sprängmedel och bomber. Det var efter bombningarna av fabriken som regimen i Khartoum började mjukna och göra eftergifter.
Sverige har tidigare gett Sudan u-hjälp, men stoppat biståndet som en protest mot förtrycket av de kristna i söder. Det var efter påtryckningar från de borgerliga som socialdemokraterna gav med sig och upphörde med hjälpen till Sudan.
Lundin Oil träffade avtal med Sudan redan 1997 – alltså året innan ”liberaliseringen” började. Lundin betalade en halv miljon dollar för att få koncession, men har sedan inte betalat något till regeringen. Betalningarna börjar först när olja utvinns – vilket beräknas ske år 2003. Det är ett normalt sätt att bygga upp ett oljeavtal. Regeringarna får ingen ersättning från oljebolagen under den tunga investeringsperioden innan utvinningen börjat.
Investeringar i u-länder har normalt två positiva effekter: De tillför landet kapital och de tillför landet kunskap. Investeringar är en förutsättning för att den ekonomiska utvecklingen ska ta fart och för att befolkningen ska lyftas ur misär. I Sudan är behovet större än i de flesta andra länder, eftersom fattigdomen är svårare än på många andra håll. Det gäller särskilt i söder.
Lundins oljekoncession omfattar ett område stort som Småland, Blekinge, Skåne och Halland tillsammans. Där bor mindre än 100.000 människor (i de nämnda svenska landskapen bor sammanlagt 2,3 miljoner människor). En stor del av området är öken, en annan del är träskmark. Området ligger på gränsen mellan de muslimska och kristna områdena. Den lilla befolkning som finns är muslimsk, men söderut bor de kristna stammarna. De kristna är oroliga för att den väg som regeringen byggt i samband med koncessionen ska kunna användas för trupptransporter riktade mot den kristna södern.
Den brittiska organisation, Christian Aid, som stått bakom en kritisk rapport mot Lundin Oil, har enbart verksamhet i den södra delen av Sudan, där de kristna bor.
Vägbygget har alltså i huvudsak skett i obebyggda områden, men som vid alla vägbyggen – också i Sverige – har en del människor tvingats flytta. Dock har många gånger fler människor flyttat för att komma i närheten av den nya vägen, än de som tvingats flytta på grund av att vägbygget dragits fram över platsen där de bor.
Det förefaller mycket sannolikt att de som tvingats flytta inte har haft möjlighet att driva sin sak i domstol på ett sätt som de skulle kunnat göra i Sverige.
Lundin-gruppen bedriver oljeutvinning och oljeprospektering i en rad länder där andra bolag avstått på grund av politisk oro eller politiskt förtryck. Man har verksamhet i Libyen, Malaysia, Falklandsöarna och Kongo bland annat. I Kongo har man arbetat med en kopparfyndighet i Tenke Fungurume, detta sedan Adolf Lundin sedan länge odlat kontakterna med den för en tid sedan mördade presidenten Laurent Kabila. Lundin byggde upp kontakterna med Kabila redan när han var rebelledare och kunde därför påbörja uppbyggnaden av gruvan när den vänsterradikale Kabila tog makten. Dock havererade projektet med hundratals miljoner kronor i förlust som följd av den anarki som bröt ut i Kongo under Laurent Kabilas tid.
Och slutsatsen av allt detta? Vi har full respekt för att läsarna kan dra egna slutsatser, utan våra pekpinnar!