För fyrtiotre år sedan, 1976, ansågs det allmänt att en moderat statsminister, justitieminister eller finansminister var politiskt otänkbara. Eftersom Thorbjörn Fälldins Centerparti var det största borgerliga partiet var det inte så märkligt att han blev statsminister. Men han lyckades slingra sig ur det självklara valet till justitieminister, ”batongmormor” Astrid Kristensson, genom att leta fram den ”opolitiske” Sven Romanus. Kristensson blev senare Landshövding i Växjö. Moderatledaren Gösta Bohman fick inte bli finansminister utan fick istället den nyskapade posten ”ekonomiminister” med de centrala budgetfrågorna placerade hos folkpartisten Ingemar Mundebo.
Först femton år senare, 1991, kunde moderaterna få revansch genom att då ha blivit större än de tre andra borgerliga partierna tillsammans. Moderaten Carl Bildt blev statsminister och hans partikamrat Gun Hellsvik justitieminister. Ann Wibble på Folkpartiets högerkant blev finansminister.
År 1976, handlade det inte om sakpolitik utan om att Socialdemokraterna (och särskilt LO) spred myter om Moderaternas politiska inställning och bakgrund, vilket gjorde att vare sig Centerpartiet eller Folkpartiet vågade släppa in partiet på riktigt, trots att partiets röster behövdes för att få majoritet i Riksdagen. Trots utfallet i riksdagsvalet var det förlorarna i form av Socialdemokraterna som satte upp begränsningar för vad som var ”politiskt anständigt”.
Efter riksdagsvalen 2014 och 2018 var situationen likartad. Det handlade inte om vägval i sakpolitiska frågor utan om ”politisk anständighet” som den här gången inte drabbade Moderaterna utan Sverigedemokraterna. Men trots allt fattades en hel del beslut (både under mandatperioden 2014-2018 och den nu pågående mandatperioden) i form av ”tillkännagivanden”, där Riksdagen framförde önskemål om att Regeringen ändrar sin politik. Undantagsvis genomför Regeringen faktiskt Riksdagens tillkännagivanden, men det var också vanligt att ”tillkännagivandena” blir liggande i en skrivbordslåda på regeringskansliet år efter år utan åtgärd eller i bästa fall förpassas till en statlig utredning.
Centern och Liberalerna (tidigare Folkpartiet) lät sig nöjas med detta och träffade till och med 2019 avtal med S och MP om att stödja Regeringens politik i avgörande frågor för att det för tillfället ”oanständiga” partiet inte skulle ha något inflytande. Det påminner faktiskt lite om situationen 1976, men då vågade Centern faktiskt satsa på en borgerlig regering eftersom den egna partiledaren utsågs till statsminister.
Vägvalet 2019 nästan krossade Liberalerna som parti, eftersom meningarna i partiet var högst delade. Den nya partiledaren Nyamko Sabuni har dock nu börjat lätta på underkastelsen under Socialdemokraterna. Hon säger, hör och häpna, att politiken inte längre ska styras av Sverigedemokraternas inställning utan av sakfrågorna. En partiledare i regeringsunderlaget kan alltså i klartext säga att Regeringens politik för närvarande styrs av Sverigedemokraterna, det vill säga politiken ska vara tvärtom även om den egna ideologin råkar komma fram till samma slutsats som Sverigedemokraterna i en sakfråga.
Det är verkligen på tiden att låta riksdagsmajoriteten och inte Sverigedemokraterna (det vill säga Regeringens motvilja mot partiets ställningstaganden, oavsett vilka de vara må) styra de politiska vägvalen.
Nyamko Sabunis nya hållning kan bli Liberalernas räddning.