Idag har Ryssland fått en ny president (Dimitrij Medvedev), utan att den gamle (Vladimir Putin) släppt makten.
Vid Sovjetunionens fall 1991 uppstod Ryssland och fjorton andra republiker ur ruinerna av unionen. Inledningsvis skedde en demokratiseringsprocess i Ryssland. Men allteftersom åren har gått, och när Boris Jeltsin ersattes av Vladimir Putin som president, tappade demokratiseringen fart och förvändes i sin motsats. Samtidigt lyckades Putin vända den ryska krigsmaktens förfall till en förnyad expansion. Han har också sett till att stärka ett odemokratiskt Rysslands geopolitiska intressen på grannländernas bekostnad.
Gasledningen mellan de gamla svenska städerna Viborg (Karelen) och Greifswald (Svenska Pommern) är bara ett belägg för ambitionerna att skapa påtryckningsmöjligheter också mot de centrala länderna i Europa. I alla avseenden hade det varit billigare och effektivare att bygga en gasledning över land (som komplement till de ledningar som redan finns). Men då hade det inte blivit möjligt för Ryssland att stoppa leveranserna till länderna i närheten (Baltikum, Polen, Ukraina) som ett led i den politiska påtryckningsprocessen, utan att samtidigt stoppa leveranserna till Tyskland, vars betalning för gasen är av central betydelse för den ryska ekonomin.
Den militära närvaron i Georgien stärks och påtryckningarna mot det kristna och västorienterade Georgien blir allt skarpare. Samtidigt som Georgien pressas av ryska påtryckningar (och rysk militär närvaro i Abchasien och Sydossetien) nekar Tyskland och Frankrike Georgien förhandlingar om medlemskap i EU och NATO. Trots Georgiens intresse att närma sig det demokratiska Europa. Samma gäller Ukraina.
Förra året drev Ryssland världens första cyberkrig mot Estland, i samband med den så kallade statykrisen, när den estniska regeringen flyttade en sovjetisk staty över “den okände våldtäktsmannen” från en central plats i Tallinn till en krigskyrkogård försökte ryssarna – elektroniskt spårade till ryska centrala myndigheter – genom en cyberattack knäcka den estniska elektroniska infrastrukturen, genom angrepp mot bankväsendet, nyhetsmedia och den estniska regeringen.
Vi vet också att ett flertal ryska oppositionella journalister har mördats – och de polisiära myndigheterna är inte särskilt aktiva för att lösa fallen. När det polisiära arbetet drivs från andra länder, som när det gäller mordet på Alexander Litvinenko i London 2006, leder spåren till Ryssland. Utan intresse för ryska myndigheter att följa upp saken.
Ryssland, som har ärvt Sovjets permanenta plats i FNs säkerhetsråd, tar allt oftare i det internationella samfundet parti för diktaturländerna i Afrika och Asien.
Ryssland närmar sig alltmer Sovjets gamla roll. För att stå emot påtryckningar från ett sådan land behövs ett rimligt trovärdigt försvar. Något som Sverige som bäst håller på att avveckla.