Under en vecka har röster från svunna tider hörts i Sundsvall. På socialdemokratiska partiets kongress. Ja, ska vi vara ärliga är det inte röster från gamla tider, utan halvgamla. En gång, på 1920- och 1930-talen, var socialdemokraterna en organisation av arbetare som ville göra rätt för sig genom hårt arbete, men som också krävde en anständig betalning för det de gjorde och en anständig behandling på arbetsplatsen. På söndagen plockade de fram den mörka kostymen och besökte gärna ett partimöte eller spatserade på bruksgatan och lyfte på hatten för arbetskamrater och till och med chefen och prästen.
Under 1950- och 1960-talen förvandlades socialdemokraterna till en kravmaskin, där affärsidén var att plocka av de produktiva krafterna så mycket som möjligt, utan att göra det som tidigare generationers socialdemokrater alltid gjort, att arbeta hårt. Socialdemokraterna blev en intresseorganisation för den offentliga sektorns anställda och för dem som levde på bidrag från den offentliga sektorn. För att öka den kretsen och konsolidera ställningarna ökades bidragen på och antalet anställda i den offentliga sektorn ökade. Samtidigt sänktes kraven på hårt arbete.
Men detta fick en ände med förskräckelse under slutet av 1980-talet. Antalet offentligt anställda och beroende av statliga bidrag var så många att det inte längre gick att finansiera det hela genom att beskatta de produktiva krafterna i näringslivet. De var inte tillräckligt många för att finansiera de många gånger fler som var beroende av statens och kommunernas pengar. Resultatet känner vi alla, ekonomisk kris, eftertanke och omprövning hos socialdemokraterna. En framgångsrik omprövning, som innebar att stat och kommun drog ner på sina verksamheter. Semesterdagar drogs in och bidrag skars ned.
Men i bakhuvudet fanns de gamla tankarna kvar. Arbeta mindre och kräva mer. Och en socialdemokratisk partikongress är en halleluja-tillställning för orealistiska krav. Nu har beslut bland annat fattats om att partiet ska arbeta för kortare arbetstid – trots att det grundläggande problemet för svensk ekonomi är att det arbetas för lite. Olika bidrag ska höjas. Fantasin när det gällde skattehöjningar var mycket stor. Båtskatt (ger naturligtvis nästan ingenting till statskassan, den båtskatt som fanns och avskaffades kostade mer att driva in än den gav till staten), höjda inkomstskatter i form av fortsatt “värnskatt” trots ett högtidligt löfte att “värnskatten” bara var tillfällig under den svåra krisen.
Intressant är dock att partikongressen kunde jubla åt förmögenhetsskatteändringar som innebar att ett tjugotal miljardärer slipper betala förmögenhetsskatt. Jublet berodde möjligen på att skatteminister Thomas Östros berättade att miljardärerna skulle slippa skatt på en presskonferens i ett angränsande rum, medan finansminister Erik Åsbrink inte sa ett ord om detta inför kongressen, utan berättade att det skulle bli högre förmögenhetsskatt för de småsparare som hade aktier i företag som flyttat från A-listan under de senaste månaderna. Statsministern heter Göran Persson och den miljardär som tjänar mest på de nya generösa reglerna heter lustigt nog också Persson, Stefan är förnamnet. Kan någon tänka sig vilket liv det hade blivit om moderaterna hade infört särskilda regler så att miljardärer slapp betala skatt för samma tillgångar som vanliga småsparare ska betala skatt för?