Under hösten 1992 höjde Riksbanken styrräntan till 75 procent. Då det inte höll höjdes räntan ytterligare till 500 procent (16 september). Mannen bakom dessa dårskaper hette Bengt Dennis och de kostade det svenska folkhushållet ett par hundra miljarder kronor. Don Quijote/Bengt Dennis hade till uppgift att hålla kronans växelkurs fast. Vilket var dömt att misslyckas med den ekonomiska politik som fördes. Sedan den 19 november 1992 har den svenska kronans växelkurs varit fri, till stor nytta för svenska folket. De 200 miljarderna som politiken kostade månaderna innan politikförändringen var dock helt bortkastade och tillföll utländska spekulanter som spekulerat i en fallande kronkurs. En utveckling som vem som helst (utom Riksbankschefen och finansministern – Anne Wibble) kunnat inse som oundviklig.
Den fria växelkursen och en ansvarig finanspolitik har medfört att Sveriges tidigare notoriskt höga inflation har förbytts i stabilitet. Den svenska kronan har på sikt utvecklats positivt och inflationen har kunnat hållas i schack. Med en låg inflation följer en låg ränta. Och den låga räntan har drivit upp priserna på sådant som normalt finansieras med lån, i första hand bostäder. Var Sverige på väg att skapa en bostadsbubbla? Sådana har under det senaste decenniet spruckit med förödande konsekvenser i bland andra USA, Storbritannien, Irland och Nederländerna.
Om det är så att priserna sjunker börjar allmänheten konsumera mindre. Varför köpa det som är billigare imorgon redan idag? Det är en naturlig reaktion, men den stämmer inte alltid. Hur många har inte köpt en platt-TV i Sverige, trots att alla vet att den blir billigare om ett år? Hur många har inte köpt en smart-telefon trots att priserna bara går ner och ner? Men tanken att konsumtionen minskar om priserna sjunker har etablerat sig fast hos de som styr räntorna. Deflation är detsamma som kris. Sjunkande priser leder till ekonomisk misär. Alltså ska inflationen hållas uppe, två procent har ansetts vara en bra nivå.
Riksbankens nya direktiv har varit att se till att inflationen håller sig kring två procent (det direktiv som gällde tidigare var att inflationen skulle vara 2 procent +/- 1 procent, dessförinnan att växelkursen skulle vara fast). Det var länge sedan inflationen var så hög som 2 procent – senast var det december 2011. Vi kan alla fråga oss varför inflationen ska vara två procent. Något bra svar är det ingen som kan ge.
Men inte ens om inflationen är måttstocken är det rätt att titta på hur konsumentpriserna utvecklas. Om inflationen är för låg ska Riksbanken enligt den gällande doktrinen sänka räntan. Men en sänkt ränta leder till högre priser för villor och bostadsrätter, alltså rakt motsatt det en sänkning egentligen vill åstadkomma. Därför finns en särskild index som heter KPIF som bortser från egnahemsägarnas (men inte bostadsrättsägarnas) räntekostnader. Om konsumentprisindex det senast året har minskat med 0,2 procentenheter så har KPIF ökat med 0,6 procentenheter. Men fortfarande har vi inte fått hela sanningen. En betydande kostnadspost i den sammanlagda prisutvecklingen är energipriserna och energipriserna har gått ner rejält under det senaste året, inte minst oljepriserna, men också elpriserna. Varför ska vi ha ytterligare inflation? Särskilt som energipriserna plötsligt kan gå upp igen? Frågan förblir obesvarad.
Det är svårt att förklara. Men likafullt är det vad som styr Riksbankens nuvarande politik. Det är dags att tänka nytt och att ta hänsyn till den faktiska prisutvecklingen. Den innefattar faktiskt både räntor och energipriser.
Med minusränta slår Riksbanken fast att det är en ekonomisk kris. Trots att ekonomin i själva verket utvecklas skapligt. Tanken är att investeringarna ska öka. Men varför skulle företagen vilja investera mer för att räntan är negativ? Den negativa räntan i sig indikerar ju att det skulle vara kris och i kris vill ingen investera, inte ens om finansieringen är billig.