Grundlagsfäderna insåg att vi kunde drabbas av tider som dessa. En farsot som sprider sig och där det behövs extraordinära och snabba åtgärder. Det regleras i 2 kap 24 § i regeringsformen, som handlar om inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna. Det är mot den bakgrunden som de genomförda begränsningarna av antalet deltagare i allmänna sammankomster ska ses. I utlandet har liknande restriktioner genomförts, men i flertalet fall med en viktig skillnad. Begränsningen gäller till och med ett visst datum. Men naturligtvis med möjlighet till förlängning. I Sverige finns ingen begränsning i tiden. Bara i någon enstaka av alla de regleringar som genomförts i samband med corona-viruset finns det en så kallad ”solnedgångsklausul”, en regel om att regleringen upphör automatiskt vid ett visst datum om den inte förlängs i laga ordning.
Just avsaknaden av den begränsningen gör genomförandet tveksamt. Ingen bestrider idag att begränsningen är motiverad. Men när förhållandena blir bättre krävs ett aktivt beslut för att upphäva begränsningen. Regeringen behöver som det nu är inte motivera att den dröjer med att återgå till den normala ordningen. En för medborgarna betydligt tryggare lösning hade varit att åtgärderna tidsbegränsats från början. När den bortre gränsen nås tvingas regeringen (eller annat organ) att fatta ett nytt beslut. Ska begränsningen förlängas eller ej?
Det svenska hyckleriet märks inte minst när kritiken mot Ungern blir hård för att landet inför regleringar utan ”solnedgångsklausul”.
Ungefär som när svenska politiker kritiserar Polen för att landet har en statskontrollerad radio och TV på samma sätt som Sverige har. Men håller tyst om förhållandena i Sverige. Eller kritiken mot att Polen utser domare på samma sätt som Sverige gjorde till för bara några år sedan (utan att Sveriges medlemskap i EU ifrågasattes).
I svåra tider kan det behöva fattas svåra beslut. Men beslutsfattandet måste alltid vara begränsat så att de grundläggande demokratiska rättigheterna inte inskränks. En ”solnedgångsklausul” borde vara en självklarhet för nästan alla begränsande beslut som fattas i Sverige idag.