När vi ser tillbaka på snart åtta år med Alliansregeringen är entusiasmen kanske inte översvallande. Men det kunde ha varit värre. När den nya regeringen tillträdde fanns det redan beslut om de facto-förbud mot en hel näringsgren – minkuppfödning. Och det fanns ett beslut om införande av en särskild flygskatt som skulle göra det svårare – eller kanske omöjligt – för folk med vanliga inkomster att åka på semester till sydliga länder. Fastighetsskatterna gjorde att många tvingades sälja sina hem – signifikativt var när skatteminister Thomas Östros hyrde en familjs hus på landet som “sommarnöje”, medan familjen själv flyttade ut i en husvagn. De behövde inkomsterna för att kunna betala skatten.
Bäst har regeringen lyckats med skattetrycket. Enligt de senaste uppgifterna från OECD är Sverige inte längre näst värst (efter Danmark) utan först på femte plats när det gäller skatteutplundring (signifikativt har Frankrike med socialisten François Hollande i spetsen tagit andra platsen från Sverige, men även Belgien och Italien har nu högre skattetryck än Sverige).
Viktigast för svenska folket är kanske att “utanförskapet” har minskat. “Utanförskapet” var den viktigaste valfrågan 2006 och Alliansen räknade fyra kategorier dit. Förtidspensionärer, långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och socialbidragstagare. Förtidspensionerna har sedan 2006 minskat med 35 procent. Långtidssjukskrivna med 34 procent. Antala socialbidragstagare ökade med 2 procent och långtidsarbetslösa med 61 procent. De långtidsarbetslösa är den minsta av de fyra grupperna, så ihopräknat har utanförskapet minskat med 16 procent, om vi räknar antalet personer. Eftersom befolkningen har ökat innebär det att det relativa utanförskapet minskat med 19 procent, från 21,1 procent till 17,1 procent mellan 2006 och 2013. Sverige är ett mycket bättre land nu jämfört med 2006. Nästan 300 000 fler går till jobbet en vanlig arbetsdag 2014 jämfört med hur läget 2006. Trots att omvärlden upplevt den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.
Men det finns många andra områden där regeringen om inte misslyckats, så i alla fall inte uppnått några famsteg. Det försvagade försvaret har lyckligtvis inte satts på prov. Men alltfler inser att den försvarspolitik som förts inneburit en stor risk för Sveriges säkerhet. Skolresultaten har låtit vänta på sig, trots ett intensivt arbete. Friskolorna (som i huvudsak kom till under Carl Bildts tid som statsminister, men som behölls och utvecklades vidare under Göran Persson) presterar bättre än den kommunala skolan, som blir allt sämre. Regeringen har inte förmått rensa ut i lärarkåren, vilket troligen är vad som behövs för att få ordning på skolan.