Av C G Holm
Inom kort kommer SSU-ordföranden Anna Sjödin att ställas inför rätta. Och i blixtbelysning avslöja en av orimligheterna i det svenska rättssystemet. Hon kommer nämligen att, trots sin politiska profil, ställas inför en ”politisk domstol”, där det mest sannolika är att majoriteten av nämndens ledamöter tillhör samma politiska majoritetskoalition som hon själv tillhör. Det är svårt att tänka sig att de politiska preferenserna hos nämndemännen inte kommer att påverka deras benägenhet att fria eller fälla.
I Sverige är det så ordnat att alla nämndemän är utsedda av de politiska partierna. De allra flesta är gamla partimedlemmar som får uppdraget som en hedersbevisning för långt och troget medlemskap i partiet. Det är just gamla partimedlemmar, eftersom arvodet till nämndemännen är så låga att den som har arbete att sköta och familj att försörja ytterst sällan anser sig ha råd att vara nämndeman.
Högre upp i rättssystemet minskar det politiska inslaget. Men i tingsrätterna sitter alla nämndemännen på politiska grunder – bara yrkesdomaren står utanför de politiska kopplingarna. Nämndemannauppdragen fördelas proportionellt mellan de politiska partierna, vilket dock inte betyder att det i alla mål är samma politiska majoritet i nämnden. Slumpmässigt kan det nämligen ibland bli så att oppositionen får majoritet.
Men det mesta talar för att Anna Sjödin kommer att ställas inför rätta i en domstol där majoriteten av nämnden är partimedlemmar i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Om denna med den åtalade lierade majoritet skulle fria henne ska det mycket till för en åklagare att överklaga.
Det finns dock ett sätt att komma runt problemet att domstolen politiskt är lierad med en av parterna i målet. I ett mål i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg fälldes Sverige 1993 för brott mot artikel 6 i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det gällde ett mål där jag var kärande, den svarande ett bolag som ägdes av Socialdemokratiska partiet och en person som var anställd av partiet. Fem av nio ledamöter i den jury som skulle pröva målet var medlemmar i Socialdemokratiska partiet. Jag anförde jäv mot dem, vilket avvisades av domstolen. Sedan jag förlorat målet klagade jag på handläggningen i Europadomstolen och vann över svenska staten. Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna krävde att Sverige skulle se till att något liknande inte kunde hända i framtiden. Sverige var genom sin anslutning till Europakonventionen förpliktigad att se till att Europadomstolens dom efterlevs framöver.
Till att börja med lämnades ett förslag om att i vissa fall ändra sammansättningen av nämnden/juryn, men detta förslag avskrevs så småningom av regeringen. Istället tillsattes en utredare, rådmannen i Köping Per Kjellson, som i Ds Ju 1997:25 ”Jurymedverkan och fallet Holm” kom fram till att rättvisa rättegångar kan ordnas inom det nuvarande systemets ram. Genom att man i politiskt laddade mål accepterar jävsinvändningar.
Den här principen har hittills inte tillämpats i praktiken. Nu bör det vara dags. Åklagaren bör se till att ärendet inte prövas av en domstol där den åtalade ”äger” domstolen. Lika viktigt för rättssäkerheten för den tilltalade är naturligtvis att domstolen inte heller består av enbart politiska motståndare.