Det talas nu mycket om att avskaffa ränteavdragen. Ränteavdragen borde vara en självklarhet, men allteftersom politikerna har skapat ett allt krångligare skattesystem har de blivit mindre självklara och kanske kontraproduktiva.
Låt oss börja med det enklaste fallet, varför ränteavdragen finns och är självklara. Du har 100.000 kronor på banken (för att det känns tryggt att ha pengar redo för oförutsedda utgifter). För att få ihop till 100.000 kronor har Du lånat 50.000. På Dina tillgångar får Du 2 procents ränta (så var det bara för några år sedan). På Dina lån betalar Du 4 procents ränta. Det betyder att Du får 2.000 kronor i ränta för Din utlåning till banken och Du betalar 2.000 kronor för Din inlåning från banken. Du skulle inte få någon ränta om Du inte kunde låna pengar för att sätta in på banken. Det är ganska självklart att räkna skatt på nettot. Om Du inte har tjänat en krona i ränta är det ju inte rimligt att Du ska betala skatt på inkomster som inte finns.
Det blir lite mer komplicerat om Du istället för att ha satt in pengarna på banken har köpt aktier för dem. Men Du får betala skatt för utdelningen, vad är då mer naturligt än att få dra av kostnaderna (i form av ränta) för denna utdelning? Det vore lika orimligt här om staten tog skatt på icke-existerande inkomster.
När Du istället köper en fastighet blir det ytterligare ett steg mer komplicerat. Du betalar ränta för de lånade pengarna, men Du får varken ränta eller utdelning från fastigheten. Däremot kan Du bo i fastigheten och varje månad åtnjuta avkastning på fastigheten i form av “fri bostad”. För den “fria bostaden” betalade Du förr fastighetsskatt. Det fungerade bra så länge priserna på fastigheterna utvecklades i takt med inflationen. Men när fastighetspriserna skenade iväg och pensionärer med obelånade fastigheter (den pension de sparat ihop till under ett helt liv genom sparsamhet och amorteringar) plötsligt skulle betala tiotusentals kronor i månaden i fastighetsskatt blev systemet ohållbart. Impopulärt och ohållbart. Ett avskaffande av fastighetsskatten var ett populärt och valvinnande krav i valet 2010. Men Alliansen hade inte i förväg talat om att den avskaffade fastighetsskatten skulle finansieras med ökade flyttskatter. En i grunden rationell skatt (på “fri bostad”) ersattes med en orationell skatt på låtsasvinster, en skatt på prisökningar. Utformningen är sådan att skatten motverkar ett rationellt bostadsutnyttjande. Det blir för dyrt för ett par med utflugna barn att flytta till en mindre bostad – eftersom den skulle kosta mer än den stora villan de inte längre har användning för. Flyttskatten medför också människor avstår från att flytta till bättre avlönade jobb på andra orter. Det blir för dyrt att flytta. Flyttskatten drabbar dessutom högst ojämnt personer med ändrade familjeförhållanden och därmed ändrade bostadsbehov, medan stabila familjeenheter (varken nya barn eller utflyttade barn, äktenskap eller skilsmässor) slipper att betala flyttskatt. Mindre begåvade personer kan tro att lösningen på bostadsbristen är att bygga mer. Trots att det finns ett stort överskott på underutnyttjade bostäder som förblir underutnyttjade så länge flyttskatten finns kvar. En av dessa personer råkar dessvärre heta Mehmet Kaplan och vara bostadsminister.
När man 2010 avskaffade fastighetsskatten rubbade man balansen i beskattningen – man fick fortfarande göra avdrag för räntan man betalade, men behövde inte betala skatt för den “fria bostad” som räntan möjliggjorde. Följden blev en skenande belåning och skenande bostadspriser. Något som ingen är betjänt av, mer än fastighetsmäklarkåren.
Att avskaffa ränteavdragen till den del de motsvaras av fastighetstillgångar kan därför vara en rimlig åtgärd. Om det nu inte vore så att hundratusentals människor anpassat sig till rådande regler och lånat så mycket att de inte skulle ha råd att betala räntorna utan ränteavdrag. Det är dumt att lita på politikerna. Och man kan tycka att den som gör det bör få stå sitt kast. Men politikerna försöker alltid överlista väljarna, därför kan man räkna med att ett avskaffande av ränteavdragen kommer att ske under en lång övergångstid. Det gäller bara att se upp så att politikerna inte samtidigt avskaffar de rimliga ränteavdragen, de som motsvaras av direkta ränteinkomster.
På finansdepartementet drömmer man naturligtvis fortfarande om en fastighetsskatt. När departementet förgäves försökt beskatta flyktiga tillgångar, som gärna försvinner utomlands brukar folket på departementet tala om de “fyra F:en”, stabila skattekälllor på sådant som inte försvinner utomlands: fastigheter, föda och fattigt folk. Det är ett cyniskt sätt att se på verkligheten och det kommer naturligtvis aldrig att sägas på band eller i text. Men talar Du med folk på finansdepartementets budgetavdelning mellan skål och vägg är de fyra F:n en evig sanning.