Den första av åtta partiledarutfrågningar inför valet har genomförts av Sveriges Television. Först ut var KD-ledaren Göran Hägglund.
Formatet och public service-konceptet lämnar en hel del övrigt att önska. Det visade sig att utfrågarna (Mats Knutson och Anna Hedenmo) helt styr programmets inriktning. Partiledaren får finna sig i att det är utfrågarna som sätter upp agendan. För den intresserade väljaren skulle det säkert vara värdefullt att ge partiledaren större frihet att lägga tyngdpunkten på de ämnen som det aktuella partiet satsar på. Utfrågarna har också en tendens att bryta resonerande svar, svar som kräver mer än tjugo sekunder. Ibland (särskilt från Hedenmos sida) med polemiska inlägg som inte leder till några klarlägganden av partiledarens ståndpunkt utan endast insikten att utfrågarna tagit till sig av den mest infantila propagandan från “folkets djup” och vidarebefordrar den utan de mest elementära intellektuella filter. Ett bra programformat skulle hålla sig god för den typen av simpla pekpinnar.
Ett exempel var när frågarna försökte skapa någon motsättning mellan Fredrik Reinfeldts emotionella inlägg för ökat flyktingmottagande och förhållandet att han samtidigt tog upp de höga kostnaderna som ett flyktingmottagandet medför för svenska folket. Det här skulle enligt de märkliga resonemang som utfrågarna använde för att polemisera mot Reinfeldt (och Hägglund som ställde upp bakom Reinfeldts uttalande och förklarade att fakta kommer man inte ifrån) vara otillbörligt. Allt annat som staten gör får behandlas i alla aspekter, men när det gäller flyktingmottagande ska det tydligen anses vara förgripligt att ens nämna kostnader. Svenska folket har naturligtvis en självklar rätt att få veta vart skattepengarna går. Även om de går till flyktingmottagande. Det fanns en hel del liknande polemiska inlägg, där utfrågarna avbröt Hägglund för att komma med lindrigt begåvade invändningar mot hans resonemang.
Visst ska en bra utfrågare kunna ifrågasätta den utfrågades resonemang och påståenden. Men att avbryta ett seriöst svar för att ställa en korkad fråga på en femårings nivå leder inte till ett klargörande av den utfrågades politik. Det går också utmärkt väl att inrikta en utfrågning på varför en partiledare har intagit vissa ståndpunkter, utan att polemisera mot dem.
I TVs barndom sändes inför valen propagandafilmer för partierna, som helt utformats av partierna själva. Då gick det till överdrift åt andra hållet.
Men dagens format innebär att utfrågarna tar sig friheten att helt ställa upp vad som ska avhandlas och hur det ska avhandlas. Fördjupande resonemang avbryts och utfrågarna visar väl tydligt sina intellektuella brister.
Möjligen var det första programmet atypiskt eftersom de flesta journalister är negativa till kristdemokraterna. I så fall är det illa, att public service inte förmår visa den balans som man kan förvänta sig. Vad kan vi då vänta oss av utfrågningen av hatobjektet nummer ett Jimmie Åkesson eller gullegrisen nummer ett Gustav Fridolin? Vi får se den 26 respektive 24 augusti. Det första programmet i serien bådar inte gott.
Timbro Mediainstitut har konstaterat att en av Sveriges Televisions medarbetare, Jens Ergon, i valrörelsen 2010 medverkade i “Nätverket för gemensam välfärd”, ett nätverk långt ut på vänsterkanten, nätverket arbetade för att stoppa privatiseringar, som sades leda till ökade ekonomiska klyftor. I år har Ergon på SvT fört fram åsikter om att världen kan ställa om till nolltillväxt. Den dyra statstelevisionen försöker ibland slå i folk att public service ska vara opartisk och balanserad. Tro dem inte!