Sedan Tidö-avtalet presenterades har inte minst public service (men även andra media) lanserat hysterisk kritik mot olika punkter i avtalet. Trots att avtalet i stort sett är vad partierna lovat i valkampanjen. Dock med den skillnaden att det på de punkter där partierna haft olika linjer så har man förhandlat fram något slags kompromiss. Uppenbart är att SD lyckats genomdriva det mesta i sin migrations- och kriminalpolitik, men då förtjänar det att noteras att såväl M som KD (liksom för övrigt S) i stort sett anslutit sig till den politiken innan valet. KD har lyckats genomdriva sin sjukvårdspolitik, dock enbart i form av att partiets hjärtefrågor ska utredas (inte genomföras).

En ”kulturkanon” ska skapas, något som ursprungligen var en FP-idé, men under senare år drivits mer av SD och KD.

En punkt där tre av de fyra partierna fått backa är Publlc Service, där Liberalernas kramande av Public Service ingår i Tidöavtalet, vilket bör vara till förtret för de tre andra partierna. Både M och KD har krävt en smalare men vassare Public Service. Med vilket väl förståtts en neddragning av antalet statliga radiokanaler och en försäljning av TV2. Också SD har begärt en rejäl neddragning. Men så blir det alltså inte.

Extra allvarligt är att det under mandatperioden öppnas ett lysande tillfälle att stuva om, när ett nytt avtal för perioden 2026-2032 ska slutas mellan staten och Public Servicebolagen (Sveriges Radio, Sveriges Television och UR). Vi riskerar alldeles uppenbart att hamna i en situation där skattebetalarna tvingas fortsätta att betala över 8 miljarder kronor per år för att fortsätta att sprida socialistisk propaganda via public service. Den nya avtalsperioden gör att det verkar vara kört för både den här och nästa  mandatperiod att genomföra någon större förändring. Vi får räkna med att det i Europa finns tre länder där skattebetalarna tvingas betala för regimens etermediapropagandakanaler: Sverige, Polen och Ungern.