Veckans Contra brukar kommentera politiska händelser och födelsen av prinsessan Estelle i slutet av förra veckan kan näppeligen kallas en politisk händelse. Men ändå har den sin plats i “Veckans Contra”.
Hon är i framtiden en i en över tusen år lång rad av regenter för Sverige. Monarkin som system diskuteras ibland utifrån aspekten att Rikets högsta ämbete bör utses på demokratiska grunder av principiella skäl. Förvisso var det genom val som de svenska kungarna (och drottning Margareta) utsågs under de första 500 åren av den kända regentlängden. Men valen var ofta vad som genomfördes efter att frågan om vem som skulle bli den nye kungen hade avgjorts på slagfältet mellan de ledande familjer mellan vilka kungatiteln växlade. Från 1500-talet ersattes valkungadömet med ett arvkungarike. Men det var inte alltid som successionen fungerade som tänkt. Av och till kom nya ätter in på den svenska tronen sedan den gren som suttit där saknat behöriga arvingar. Men ända till och med Gustav IV Adolf var det ättlingar till Gustav Vasa på tronen (med undantag för Fredrik I som gifte sig med Gustav Vasas ättling Ulrika Eleonora). Från Gustaf VI Adolf (dottersondotterson till Gustaf IV Adolf) var det åter ättlingar till Gustav Vasa på Sveriges tron. Därigenom konstaterat att det finns ett betydande mått av kontinuitet i det svenska kungahuset och därmed också i den högsta symbolen för det svenska statsskicket.
Det finns också en annan typ av kontinuitet. Carl XVI Gustaf är inne på sin sjunde statsminister – och statsministrarna har kommit från fyra olika partier. Tre av de sju har avgått och senare återkommit som statsminister, så kungen är inne på sin tionde regering. Politiken och människornas (väljarnas) preferenser ändras, därmed ändras de politiska makthavarna. Men den symbol som står över de politiska makthavarna har inte sitt mandat från en skiftande riksdagsmajoritet utan från Riksdagen 1810, som en gång för lång framtid fastställde vem som skulle vara Sveriges statschef. Den enda substantiella justeringen som gjorts sedan dess gjordes av riksdagarna 1978 och 1979 varigenom Carl Philip avsattes som kronprins och ersattes av sin storasyster Victoria som kronprinsessa.
Vid en eventuell ändring av statsskicket och införandet av republik skulle Sverige få en helt annan typ av statschef. Det skulle säkert inte bli en president av amerikansk eller fransk typ, men väl något som skulle likna det som finns i Tyskland eller Italien. En före detta politiker som aldrig haft det samlade folkets förtroende utan representerat en minoritet eller en smal majoritet, där det kan hända att hans/hennes politiska förflutna hinner ikapp. Så var det för några veckor sedan när den politiskt kontroversielle tyske presidenten Christian Wulff tvingades avgå. Redan genom sättet han valdes på framgick det att han inte var hela Tysklands president. Men hur ska man genom val kunna utse någon som representerar hela landet om de politiska instanser som utser presidenten har delade meningar om vem som är den rätte/rätta? Nu får visserligen Tyskland av allt att döma en president utan politisk förankring, men det är den förste som inte har det sedan Förbundsrepublikens grundande 1949. Hans tio företrädare har alla varit före detta politiker. Hans två senaste företrädare har avgått i förtid på grund av problem med den opolitiska rollen som statschef och den politiska bakgrund som presidenten haft.
Vår nuvarande kung har just fördelen att han inte är vald till sitt ämbete och att han därför med rätta kan representera hela folket och inte bara en del av folket. Makten ligger tryggt förankrad hos den politiskt ansvarige statsministern som ansvarar inför Riksdagen som i sin tur ansvarar inför folket. Riksdagen och regeringen är till sin natur diskontinuerliga, de byts allteftersom väljarnas åsikter skiftar. Statschefen har möjlighet att stå för kontinuiteten och stabiliteten i en föränderlig tid.
Visst måste vi ha en statschef som vi som medborgare kan känna respekt för. Men inget talar för att vi inte ska kunna göra det under de kommande femtio åren…