I veckan har talsemän för både moderaterna och socialdemokraterna i Stockholm uttalat sig för att den så kallade ”ravekommissionen” ska fortsätta sin verksamhet. ”Ravekommissionen” är en specialstyrka inom polisen som går på fester och tror att den gör en nyttig insats genom att sabotera så mycket som möjligt av festandet för dem som är unga och har små resurser. Ravekommissionen har nämligen kunnat konstatera att det på en del arrangemang kan finnas flera promille av de närvarande som är påverkade av narkotika. Dock har ravekommissionen aldrig röjt på Café Opera och andra inneställen där andelen narkotikapåverkade säkert är högre, men också andelen journalister som skulle tvingas till urinprov och blodprov (skyldiga eller oskyldiga spelar ingen roll, en stor del av de som testas är oskyldiga). Journalister skulle skriva ofördelaktigt om polisen efter en sådan razzia, då är det bättre att röja på ett ställe där det inte finns några journalister och sedan bjuda in pressen till presskonferens de gånger det blivit ett resultat som kan beskrivas som ”framgång”.
Brottsförebyggande rådet skulle göra en studie av ravekommissionens verksamhet. Den blev inte färdig till årsskiftet och därför fick kommissionen fortsätta. I februari var rapporten färdig och konstaterade att hundratals oskyldiga ungdomar utsatts för rättsövergrepp av ravekommissionen. Till och med polisledningen börjar dra öronen åt sig och vill dra in kommissionen, men politikerna vill alltså fortsätta med dårskapen. Där polisen sätter in jättestyrkor och får vissa vilken fin organisation de har – och att man minsann kan sätta in stora resurser när det behövs.
”Vanligt hederligt folk” ska dock inte räkna med att polisen intresserar sig för det som verkligen bekymrar dem. En person som kontaktade polisen för det åttonde bilinbrottet i år på parkeringsplatsen utanför porten fick veta att polisen inte har tid att ägna sig åt sådant. Ligan som röjer på samma plats och slår sönder bilar för hundratusentals kronor i månaden (och som tvingar många mindre bemedlade som bor i området att sälja bilen eftersom de inte har råd att reparera skadorna – självrisken ökar efter tredje skadan och försäkringspremien ökar i området, en ”normalbil” kostar tiotusentals kronor i skadereparationer varje år) kan alltså fortsätta som tidigare.
Förrförra veckans kommentar
handlade om George W. Bush och hur media började jaga honom. Bush vann lördagens ”straw poll” i Ames Iowa, efter att i veckan ha fått en ny omgång av medias misstänksamhet. Den här veckan spreds rykten om att George W. Bush använt kokain. Ryktena publicerades i Washington Post, så det var ju inget vanligt skvaller. Dock kunde artikelförfattaren Howard Kurtz inte ange någon källa för påståendena. Tyst var det däremot i de stora tidningarna om Bill Clintons användning av narkotika. Han har ju tidigare medgett att han i England rökt marijuana, men inte halsbloss. Nu har det avslöjats att en knarklangare, Sharline Wilson från Little Rock, inför en åtalsjury 1990 under ed påstått att hon varit med när Clinton använde kokain. I dagarna har Clintons tidigare älskarinna Gennifer Flowers hävdat att hon varit med när Clinton använde marijuana också i USA, och att han inför henne medgett att han använde kokain. Ytterligare en person som var med, Sally Perdue, har bekräftat uppgifterna. Men i media är det George W. Bush som får frågan om han använt kokain.
Veckans SÄPO-nyhet
Efter ett par veckors semesteruppehåll finns det nu åter något nytt att berätta om SÄPOs jakt på demokratiska högerkrafter. Vi har tidigare begärt handlingar från Justitiedepartementet avseende beslutsunderlag när organisationen Demokratisk Allians sattes upp på listan över organisationer som ”i antaget program med våld ville omstörta samhällsskicket” (DAs antagna program var att arbeta för allmän respekt för FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna). Regeringsbeslutet från den 27 april 1973 var undertecknat av justitieminister Lennart Geijer. Efter fyra månaders väntan på svar från justitiedepartementet har vi nu informerats om att det inte finns några handlingar från 1972 arkiverade på departementet. Departementets jurist Arne Andersson hänvisar oss istället till Riksarkivet, där vi under veckan tagit upp frågan. Han föreslog också att en förfrågan skulle ställas om registeruppgifter direkt hos SÄPO. När han fick höra att alla DA-medlemmar som hittills frågat fått avslag på sin förfrågan tyckte vi oss mellan raderna förstå att man från departementets sida ansåg att SÄPO i sin prövning av vilka uppgifter som lämnades ut var mer strikt än vad som varit avsikten med den nya lagstiftningen. Fortsättning följer.