När DÖ (December-Överenskommelsen) träffades i december 2014 var Alliansens tanke att sätta regeringen i knä på Vänsterpartiet. Varje regeringsbeslut skulle först behöva förhandlas med Vänsterpartiet som skulle tvinga regeringen att göra eftergifter så att väljarna i stora skaror skulle överge regeringspartierna. Hade den strategin hållit skulle Alliansen vid det här laget ha ett stort övertag över de rödgröna i opinionsundersökningarna. Så är inte fallet. I en del opinionsundersökningar leder Alliansen, i andra de rödgröna. Vi vet dock att historiskt sett har oppositionen brukat ha ett rejält övertag i mitten av mandatperioden, varefter regeringen har hämtat in försprånget och ibland lyckats vända det till sin egen fördel. Den här gången tycks regeringen inte ens behöva anstränga sig under mandatperiodens andra halva. Det behövs bara en liten ökning för att man ska säkra platsen som största block vid valet 2018.
Det var en märklig strategi att tvinga fram en sämre politik för att folket skulle bli så missnöjda att de vände sig till oppositionen. Trots att DÖ övergavs redan hösten 2015 har den hållits i praktiken så sent som vid budgetomröstningen i december 2016. C, L och KD lade ner sina röster istället för att rösta för Ms budgetförslag, som med de tre partiernas stöd hade fått majoritet i Riksdagen. Och partierna försökte inte ens komma fram med ett gemensamt förslag innan det gick till omröstning i Riksdagen.
Vid det här laget är det klart att tanken bakom DÖ inte höll. Ändå har de få riksdagsledamöter som varit kritiska mot överenskommelsen i stort sett frusits ut ur riksdagsgrupperna och ingen av dem lär bli omvalda 2018, eftersom de inte får kandidera (de skulle alla säkert få massor av personröster och bli invalda med dunder och brak om de placerades även långt ner på riksdagslistorna).
Vad kan väljarna göra? Inget av dagens alternativ är tilltalande.
Moderaterna har mer eller mindre gett upp sin skattepolitik och accepterat att skattetrycket ökat kraftigt, trots att just det sänkta skattetrycket var Fredrik Reinfeldts stora framgång under sin tid som statsminister (en del säger att det var hans enda framgång).
Liberalerna fortsätter att kämpa för lägre skatter och inte minst ett stärkt försvar och medlemskap i NATO (partiledaren var major innan han gav sig in i politiken). Men i vassen lurar Birgitta Ohlsson, radikalfeminist som mycket väl kan bli Jan Björklunds efterträdare.
Centern fortsätter att driva en migrationspolitik som höll på att föra Sverige in i en katastrof så sent som 2015. Till och med Miljöpartiet övergav den politiken, visserligen med tårar från språkröret Åsa Romson, men de anslöt sig faktiskt motvilligt till Socialdemokraternas skärpta politik.
Kristdemokraterna försökte ett tag kapa åt sig det utrymme på högerkanten som skapats av de “nya moderaterna”, men uthålligheten var dålig och framgångarna uteblev. Nu satsar man istället på att göra svensk lag tillämplig utomlands, ett brott mot principerna för det internationella umgänget som hittills byggt på principen att ett lands lagar bara gäller i det egna landet.
Det var Alliansen, ett av blocken. Och det tredje blocket, Sverigedemokraterna?
Under hösten har man ställt upp på LO-linjen i en rad arbetsrättsliga frågor. Det som stoppade Sveriges hundraåriga ekonomiska framgångshistoria när det infördes på 1970-talet har steg för steg luckrats upp. Nu röstar Sverigedemokraterna för att gå tillbaka till den destruktiva 1970-talslinjen.
Visst vill vi bli av med den nuvarande regeringen. Men varför finns det inget parti som vänder sig till väljare med en frihetlig linje?