Sent omsider har den så kallade “genomförandegruppen” kommit fram till hur pensionssystemet ska se ut efter år 1999. Ett riksdagsbeslut fattades faktiskt redan 1994, men det beslutet gällde bara principerna. Sedan dess har arbetet pågått att fylla principerna med lagtekniska detaljer. Och under tiden har det pågått ett intensivt krypskytte från socialdemokratiska gräsrotsorganisationer, de som tror att man både kan ha kvar kakan och äta den. De vill ha mer socialistisk profil på systemet. På viktiga punkter utgör den överenskommelse som nu träffats en kapitulation för de krafter som inte vill se verkligheten, samtidigt som överenskommelsen på en avgörande punkt bygger på så tvivelaktiga förutsättningar att det finns skäl att ifrågasätta också denna överenskommelses långsiktiga överlevnad.
Först några ord om det gamla ATP-systemet som infördes 1960. Det har varit lysande för personer födda på 1920-talet, som fått ut generösa pensioner utan att ha behövt betala avgifter annat än under senare delen av sitt yrkesverksamma liv. Också de som är födda på 1930-talet har gjort en bra affär. Bra affärer görs även av dem som har kortare yrkesverksam tid (akademiker, hemmafruar, långtidsarbetslösa), medan de som har lång yrkesverksam tid (typiska LO-medlemmar utan yrkesutbildning) fått betala mer än de fått valuta för. Nu börjar pensionsåldern nalkas även för dem som är födda på 1940-talet (nåja, år 2005, men dit är det ju bara sju år). Och då kommer de generösa ATP-reglerna inte att hålla. Pengarna räcker inte. Alltså måste det tänkas nytt.
Den borgerliga linjen har varit att låta ATP-systemet närma sig en privat pensionsförsäkring. Få förmåner i förhållande till vad Du betalat för. Enligt den nya överenskommelsen kommer 13,5 procent av systemet att utformas på det sättet, medan återstående 86,5 procent blir enligt gammeldags socialistiska principer. För övrigt kan noteras att “försäkringsinslaget” höjdes från 10,8 till 13,5 procent i den senaste vändan. Det var vad de borgerliga partierna fick betalt för att köpa den socialistiska skattebluffen med hull och hår. Enligt tidigare överenskommelser (bland annat i riksdagsbeslutet från 1994) skulle åtminstone hälften av pensionsavgifterna göras synliga på lönebeskedet i form av löneavgifter. Folk skulle därmed åtminstone till hälften bli medvetna om vilken nivå skatterna egentligen befinner sig på (drygt 60 procent som “hög” marginalskatt och drygt 40 procent som “låg” marginalskatt, istället för de 55 respektive 30 procent som skattetabellerna försöker ge sken av). Nu kommer visserligen en större del av pensionsavgifterna att bli synliga, men fortfarande syns mindre än hälften av den verkliga avgiften. Och istället göms sjukförsäkringsavgifterna undan. Löntagarna kommer fortfarande att luras varje månad när de får lönebeskedet, bara en del av skatterna redovisas, något som naturligtvis gör det enklare att slösa bort statens pengar på kostsamma projekt. Ett viktigt bidrag för att permanenta stora statliga utgifter.
Detta om hur sossarna fick de borgerliga att backa på en av de viktigaste principerna i pensionsreformen. Så över till bedrägeriet mot hela svenska folket. Systemet ger sken av att garantera en viss pensionsnivå. Men det hela bygger på ett antagande att den reala tillväxten kommer att vara 1,6 procent per år. Under 1960- och 1970-talen var tillväxten visserligen en bra bit över denna nivå. Men under 1980- och 1990-talen har tillväxttakten legat under en procent i snitt. Tar man långa jämförelseperioder (när 1960- och 1970-talet är med) kan alltså 1,6 procent verka försiktigt, men tar man en jämförelseperiod som är mer realistisk, dvs de senaste 10-20 åren, så har den genomsnittliga tillväxten inte alls kommit upp till vad det nya pensionssystemet förutsätter. Medborgarna kommer alltså att få uppfattningen att de får en pension som de bedömer som rimlig, men när det blir dags att kassera in pengarna kommer de att upptäcka att de får lägre ersättning än vad de trott, eftersom pensionerna sjunker om tillväxten inte når upp till ett genomsnitt på 1,6 procent. Sett över en lång period (till exempel 40 yrkesverksamma år) kommer bråkdelarna i tillväxt att få mycket stora konsekvenser för pensionernas storlek. Svensson kommer att känna sig lurad. Men det dröjer 40 år…