Mitt Romney valde Paul Ryan som parhäst i höstens presidentval.
Paul Ryan är välkänd och vältalig kongressledamot från Wisconsin. Han har framförallt gjort sig känd för sina förslag om nedskärningar av statsbudgeten. Han är mycket uppskattad av Tea Party-rörelsen, även om han inte är någon av deras huvudfigurer. Han har föreslagit en privatisering av sjukvården för gamla (“Medicare”) som omfattar alla över 65 år. Dock gäller privatiseringen i Ryans plan bara dem som idag är under 55 år, vilket gör att just den åtgärden inte påverkar budgeten förrän om tio år. Han vill också justera reglerna för sjukvård till de fattiga (“Medicaid”), framförallt genom att decentralisera beslutanderätten på detaljnivå till delstaterna (idag fastställer den federala regeringen exakt vad som gäller för samtliga, Ryan vill istället att delstaterna ska få en summa pengar som de själva kan bestämma över). Ryan har tänkare som Ayn Rand, Friedrich von Hayek, Ludwig von Mises och Milton Friedman som idémässiga inspiratörer. Detta låter onekligen som en contrait! Men när han pressades om ateisten Rand av sina katolska trosfränder sa han (i april 2012, då vicepresidentposten hägrade) att Thomas av Aquino var mer inspirationskälla än Ayn Rand.
När Ryan valdes till ledamot i Representanthuset 1998 var han bara 28 år och Representanthusets näst yngsta ledamot. Han har sedan blivit omvald sex gånger och aldrig fått mindre än 63 procent av rösterna – 2010 fick han 68 procent. Han har – även av president Obama – setts som någon som man kan resonera med. Men skiljelinjen mellan demokrater och republikaner har grävts allt djupare, så Obama har numer tappat tron på Ryan som en resonemangspartner. Ryan röstade emot den förödande Dodd-Frank Act, som är en lag som reglerar finansmarknaderna men som i praktiken skadar marknadernas funktion genom sin komplexitet och de rapporteringskrav som ställs på företagen inom finanssektorn.
Hur ska man tolka valet av Ryan? Romney har uppenbarligen sett behovet av att entusiasmera Tea Party-rörelsen. Den behövs för att få fart på den republikanska partiapparaten. Han har också tänkt sig att ta hem delstaten Wisconsin, som länge gett sin röst till demokraterna vid presidentvalen, men med ganska liten marginal på ibland bara något tusental röster. Opinionsundersökningarna visar också att Romney under den senaste veckan tagit en ledning på 1 procent i Wisconsin. Men Wisconsin har bara 10 elektorer mot Floridas 29. Många ansåg att Florida-senatorn Marco Rubio var ett starkt alternativ som vicepresidentkandidat. Han skulle dels kunna säkra Florida, dels dra till sig latino-röster, där republikanerna för närvarande bara tar hem en tredjedel (och av den tredjedelen är en stor delKuba-ättlingar, precis som Rubio). En annan stark kandidat var Ohio-senatorn Rob Portman (Ohio är en stat med 18 elektorer, som det anses vara nödvändigt att vinna för att vinna presidentposten, den har vanligen skiftat mellan de två partierna). Vidare har förre Minnesota-guvernören Tim Pawlenty och förra utrikesministern Condoleezza Rice varit heta som vicepresidentkandidater. Men Romney valde alltså Paul Ryan.
Ryan har väckt ordentlig entusiasm som mer karismatisk än den lite träaktige Romney. Han är irländare till börden (men har också engelska och tyska rötter) och han är katolik. Han är principfast abortmotståndare, men har som vicepresidentkandidat mjuknat något i den frågan.