Så här års, bara drygt fyra månader innan riksdagsvalet, borde det vara dags för partierna att formera sig inför valet. Att försöka övertyga väljarna varför vi ska rösta just på dem.
Men partierna gör inte det. Ingen tycks ha någon vinnande fråga och ingen tycks ha något vinnande koncept. Vi får kanske se något i Partiledardebatten (TV2 6 maj klockan 20:00)?
När opinionsinstituten frågar väljarna är vården den viktigaste frågan. Riktigt vad inom vården framgår inte, men klart är att köerna har ökat sedan senaste regeringsskifte. Flera partier satsar nu på att bli ”vårdpartiet”, åtminstone Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Men lyckas någon bygga upp trovärdighet att just de ska lösa problemen inom vården? Socialdemokraterna ställer motvilligt upp på Vänsterpartiets förslag om att slå till mot vinster (det vill säga effektivt resursutnyttjande av skattepengar) i välfärden. Men det framgår att de inte är missnöjda med att det egna förslaget kommer att röstas ner i Riksdagen. Alliansen skulle kunna ta upp den kastade handsken men gör det inte. Man tar inte ens fram en sådan sak som att vårdköerna är kortast i Allians-styrda landsting och längst i S-styrda. Sverigedemokraterna talar vackert om vården, men hur ska väljarna ha förtroende för ett parti som aldrig haft något politiskt ansvar och har en meritlista som uppgår till noll i den fråga som anses vara viktigast? Och som heller inte driver några konkreta förslag i frågan.
Efter vården kommer hos väljarna lag och ordning. Socialdemokraterna går med på fler poliser och hårdare straff. Men har de någon trovärdighet i frågor om lag och ordning, efter att ha stått bakom den mjukis-inställning som dominerat svensk politik de senaste decennierna, med S som tongivande parti? Det går att ändra inriktning i politiken, men att vända 180 grader på kort tid bygger inte upp partiets trovärdighet.
På tredje plats bland väljarnas väsentliga frågor kommer invandring. Här är det två partier som försöker vända 180 grader. M och S. Men bägge partierna har problem med ”svansen”, C respektive MP, som inte vill vara med på de stora partiernas skärpta invandringspolitik. Och här har vi också förtroendefrågan, hur ska väljarna tro på partier som vill att de ska öppna sina hjärtan för ökad invandring (Fredrik Reinfeldt 2014) eller som fast deklarerar att ”i mitt Europa bygger man inga murar” (Stefan Löfven i september 2015).
Skattefrågor har kommit i skymundan. Bara Liberalerna nämner frågan högt. Men i bakgrunden glunkas det om både fastighetsskatt, arvsskatt och förmögenhetsskatt. Trots att det faktiskt var en S-regering som avskaffade arvsskatten och att förmögenhetsskatten aldrig varit inriktad på de förmögna utan helt inriktats på lågbelånade villaägare (med särskilda undantagsregler för de riktigt förmögna, som skulle flytta från Sverige om det inte fanns utvägar att komma undan förmögenhetsskatten). Som nämnts, till och med fastighetsskatt talas det om, trots att det troligen var fastighetsskatten som avgjorde valet 2006 till Alliansens fördel (men väljarna blev lurade då, visserligen skars fastighetsskatten ner rejält, men den ersattes med en flyttskatt som betalas av dem som flyttar; istället för att många skulle betala ganska mycket blev det få som skulle betala jättemycket i skatt).
Det finns visserligen alternativ till Riksdagspartierna, men det som troligen skulle stå Contras läsare närmast, Medborgerlig Samling, är så okänt att de inte ens kommer med i opinionsundersökningarna. De har helt enkelt inte lyckats med det mediagenomslag som är nödvändigt för ett nytt parti för att ta sig in i Riksdagen (Miljöpartiet 1988, Kristdemokraterna och Ny Demokrati 1991, Sverigedemokraterna 2010).