Sveriges Television kör just nu en TV-serie i tre avsnitt som är en hagiografi (helgonbeskrivning) över Olof Palme.
Man tror att man är förflyttad till gamla onda tider när den obalanserade hyllningen visas på den TV-kanal som var Palmes egen propagandakanal (och då den enda tillåtna).
Pierre Schori, mannen som hyllat de flesta av världens värsta diktatorer, myser över att han trodde att det var omöjligt att ett västerländskt parti skulle välja en ledare som Palme. Än värre än Schoris glädje över partiledarvalet var att svenska folket valde ett parti som valt en sådan ledare.
Det var då det var vanligt att skämmas över att vara svensk. Utlänningar frågade “hur kan ni?” Hederliga svenskar blev mållösa och röda av skam. Ja, det var vårt land, och vårt folk. Och de (andra) hade valt en sådan ledare. Skammen lättade 1976, men så kom odjuret tillbaka 1982.
Många var de som kränktes av Palmes oförskämda angrepp. Hederligt arbetande svenskar kallades “en flock tjattrande babianhannar”. Palme genomdrev att Riksdagen i ett unikt beslut fördömde riksdagsledamoten Carl Bildt för att denne i USA träffat olämpliga personer och till dem sagt olämpliga saker (att han inte gillade Palmes politik).
Hur någon kan göra en hagiografi över svenska folkets fiende nummer ett så här 25 år efteråt är ett stort mysterium. Idag borde alla ha fått perspektiv på hur illa det var under Palme.
Palmes favoriter bland u-länderna har antingen bytt politik 180 grader eller förvandlats från fattiga biståndstagare till urfattiga katastrofer. Palmes kompisar i Moskva har förlorat sina positioner. Och den svensk som idag (Lars Ohly) försöker hålla sig väl med Palme-kompisen Fidel Castro blir så ifrågasatt av media att han gör avbön. Det är i mycket en bättre värld och i ännu större utsträckning ett bättre Sverige jämfört med Palmes tid.
Vi kan ibland känna att vi lever i ett inskränkt land med begränsat utrymme för debatt. Men på Palmes tid fanns en enda TV-kanal (så småningom en andra, liksom den första kontrollerad av staten, en kanal där enbart bolsjeviker anställdes). Företrädarna för det näringsliv som hyllas av Stefan Löfven kallades “hatets och illviljans kolportörer” av Palme. Marginalskatten var upp till 103 procent för företagare (och 85 procent för löntagare med ganska normala inkomster). Diktatorer på rad kom på besök till Stockholm, utom de allra värsta, för då var det Palme som åkte iväg på vallfart till Havanna, Harare och Moskva. Löntagarfonderna, som skulle leda Sverige rakt in i den socialistiska diktaturen, infördes, men avskaffades av en ny regering, innan de ännu fått de katastrofala effekter som skulle följa om de behållits.
Det är Dina licenspengar som går till detta. Och sedan har de mage att kalla det “fri television”.