Kristendomen är inte densamma nu som för 2000 år sedan. Inte ens samma som för 100 år sedan. Trots att den grundläggande doktrinen och de grundläggande trossatserna är desamma har synen på många konkreta frågeställningar modifierats och moderniserats. De konkreta svaren i etiska spörsmål blir annorlunda, anpassade till ekonomiska, tekniska och vetenskapliga landvinningar. Men de grundläggande värdena och trossatserna är oförändrade. Och visst finns det mindre fundamentalistiska kristna grupper som låst sig fast vid en tolkning av kristendomen som är hundra eller kanske tusen år gammal. De grupperna marginaliseras snabbt i det moderna samhället.
En motsvarande anpassning har skett inom andra stora religioner, som buddhism, hinduism och judendom. Även där finns dock små extremistiska grupperingar som lever i en svunnen tid och anser sig få stöd för det livet i sin religiösa doktrin.
När det gäller islam är situationen delvis annorlunda. Det finns ett betydande motstånd mot en anpassning av religionen till den moderna tiden, vilket har lett till att miljontals människor tvingats fly från religiöst förtryck i arabländerna, Centralasien, Iran med flera områden.
Men det har inte alltid varit så. Under den tid som bland dagens kristna brukar kallas den mörka medeltiden var islamska länder ett bålverk för upplysning och vetenskaplig utveckling. Den islamska kulturen var till och med en fristad för många av de antika vetenskapsmännens och filosfernas tänkande, deras skrifter återupptäcktes i den kristna världen under renässansen, ibland genom studier av arabiska översättningar.
Men dagens islam kännetecknas inte av samma utvecklingsoptimism och flexibilitet som islam för 700 år sedan. Idag kritiserar de religiösa ledarna även små förändringar och anpassningar till den moderna tiden. Åtminstone i de centrala islamska länderna med Saudiarabien i spetsen.
Inskränktheten leder till att många ungdomar i de här länderna uppfostras till ett oresonligt hat mot människor som har en annan trosuppfattning. Trots att profeten Muhammed under sin levnad uttalade en särskild respekt för “skriftens folk” (dvs vid sidan av muslimer judar och kristna), eftersom de i viss utsträckning hade samma bakgrund som muslimerna, betraktas alltför ofta judar och kristna som fiender.
I länder som Saudiarabien har man genom åren infört en rad regler som stoppar utvecklingen. Regler som profeten Muhammed aldrig tänkte en tanke om. Till exempel att kvinnor inte får köra bil. När delar av den politiska ledningen försöker lätta upp de hårda och otidsenliga reglerna som tillskrivs islam, för att anpassa samhället till den moderna tiden uppstår genast opposition. Terrorismen i området har delvis sin grund i sådan förment religiöst grundad opposition.
De otidsenliga bakåtsträvarna tvekar dock inte att använda modern teknik när så befinns lämpligt. Idag flödar arabvärlden över av inskränkta webb-sajter, där man sprider gammaldags idéer. Och minsta anpassning till dagens värld föranleder attacker. Den saudiska regeringen är känd för sin dogmatiska hårdhet i religiösa frågor. Men den hårdheten är inte alltid tillräcklig. När regeringen nyligen släppte ut en lärobok för grundskolan, där det finns teckningar på pojkar och flickor som studerade tillsammans (i bildtexten stod det för säkerhets skull att det var två syskon som studerade data) flammade protesterna upp. Saudiska pojkar kan förledas att tänka orena tankar om de får se streckteckningar av flickor i sina läroböcker. Kritikerna menar att läroböcker som denna, kan uppmana till uppluckring av den nuvarande regimens stränga uppdelning mellan flickor och pojkar i skolväsendet. Och till skamliga sexuella begär.
Den saudiska regeringen har utvecklat sitt land med snigelfart. Men landets invånare har ändå kunnat leva gott tack vare oljan. Men den övriga ekonomin är svag och befolkningen växer mycket snabbt. Landet behöver omfattande reformer, en öppning mot omvärlden och en friare ekonomi.
I de religiösa samfunden väcker reformerna protester och varje litet steg måste tas under stort motstånd. Det är den saudiska wahhabismen, en variant av islam, som stoppar mycket av det som är nödvändigt för att landet ska klara sin ekonomi. Idag lever landet på oljan – och på de miljoner gästarbetare som gör det som den religiösa doktrinen och den egna traditionen förbjuder de egna invånarna att göra. Ekonomin växer inte alls i takt med befolkningen.
Wahhabismen har varit grunden för mycket av den terror som idag drabbar omvärlden lika mycket som Saudiarabien självt. Wahhabismen är den ideologi som ligger bakom al-Qaidas våldsdåd. 15 av 19 terrorister från den 11 september 2001 var saudier. En stor del av dem som styrde Afghanistan i fördärvet var saudier.
Regimen inser att wahhabismen i sin hittillsvarande form för landet in i en återvändsgränd. Men man har själv närt sekten ända sedan den saudiska statens grundande. I skolböckerna har man lärt ut intolerans mot andra religioner. Man har tagit avstånd från kontakter med utlandet och man har glorifierat det heliga kriget. Idag försöker regeringen ändra på den inskränktheten under protest från prästerskapet. Regeringen försöker samtidigt omskola prästerskapet till ett modernare synsätt. Men prästerskapet är en fristående kraft i det saudiska samhället – den enda fristående vid sidan av kungahuset, och det låter sig inte styras så lätt när kungahuset vill förändra den religiösa doktrinen.
I Turkiet frigjorde Kemal Atatürk under 1920-talet samhället från bakåtsträvande islam. Samhället moderniserades snabbt utan att överge religionen. I islamska länder som Malaysia finns också en tolerant version av religionen. Men tyvärr verkar det vara så att den intoleranta wahhabitiska versionen får allt större inflytande i länder som Indonesien och Pakistan. Mycket av utvecklingen går därmed åt alldeles fel håll.
Brev till redaktionen:
Det är, enligt min mening, rätt missvisande att uttrycka sig så om kristendomen som i senaste veckomail. Grupper som Amish följer inte med sin tid och blir därför tvungna att helt stå utanför samhället. Men termen fundamentalist används för det mesta om konservativa kristna som anpassar sig till tidens krav i ekonomiska, teknologiska och vetenskapliga frågor, samtidigt som de intar samma etiska positioner idag som alltid – Bibelns svar på etiska frågor har fått stöd av vetenskapen, inte hotats av den. Oftast används fundamentalist som skällsord, men i USA är det också en saklig beteckning på en minoritet av konservativa protestanter (t.ex. Jerry Falwell).
Islams fredliga och positiva period får man nog ta med en viss försiktighet. Den präglades av dhimmi-systemet, som innebär att kristna och judar förtrycks i moderat skala, samtidigt som de skyddas från andra folk. Men att vara dhimmi är minsann inget nöje.
Mohammed uttalade sig positivt om judar och kristna i början, men sedan när de inte erkände honom blev han mycket hätsk mot dem. De senare uttalandena har företräde framom de äldre.
Joakim Förars, Åbo
Redaktionen svarar:
Inte bara Joakim Förars insändare, utan även den debatt i ämnet som ägt rum på Contras anslagstavla under veckan, visar att det ämne som behandlades förra veckan inte är helt lätt att formulera lättillgängligt.
De etiska ståndpunktstaganden som finns i Bibeln (och anhängare av andra religioner kan säga samma om sina religiösa urkunder) ska inte förändras eller “anpassas till tiden”. Då gör man våld på trons grundvalar.
Däremot finns det anledning att diskutera hur den praktiska tillämpningen av religionen utvecklar sig i olika samhällen och i olika miljöer. Det var den diskussionen vi försökte ta upp i “Veckans Contra”. Det finns exempel på hur religioner visat bristande förmåga att anpassa sig till verkligheten och som därför förlorat sin kraft som moralisk vägvisare. I normalfallet har det varit fråga om att den organiserade religionens företrädare har låst sig i en doktrin som inte stämmer överens med till exempel vetenskapens eller kulturens utveckling. Åtminstone när det gäller kristendomen finns det inget i den etiska doktrinen som gör religionen “otidsenlig”. Det visar om inte annat att kristendomen överlevt 2000 år. Men vissa utövare av religionen kan vara otidsenliga. Då gäller det att andra delar av det religiösa etablissemanget kan visa styrkan att slå in på en ny, mer tidsanpassad väg. Kristendomen har gång på gång visat den förmågan. Utan att bryta mot de etiska grundvalarna. Buddhismen i östra Asien har likaså visat den förmågan till verklighetsanpassning.
Muhammedanismen i västra Asien förefaller dock för närvarande vara inne i en återvändsgränd. Religionen blir ett redskap för destruktiva, bakåtsträvande fundamentalistiska krafter, som misshushållar med mänsklighetens resurser, en sådan doktrin måste omprövas för att överleva. Vi ska inte säga att islam har förmågan till nödvändig anpassning. Men den arabiska högkulturen för snart tusen år sedan visar att islam åtminstone då gick att förena med ett modernt och framåtsrävande samhälle.