I sin nyutgivna bok “Det öppna såret” skriver förutvarande vice statsministern och folkpartiledaren Per Ahlmark följande: “Att jämföra bomberna över Nordvietnams huvudstad med gaskamrarna i Treblinka var därför en falsk parallell… Den bidrog till att trivialisera Förintelsen. Om allt dödande är detsamma som Hitlers, döljer man det unika i nazisternas folkmord. Vi bör alltså notera att Olof Palme under sin partiledartid två gånger gjorde uttalanden där han jämställde länder med Nazi-Tyskland. En av staterna var byggd av det folk, som var Hitlers främsta offer. Den andra var den nation som kom att avgöra de fria ländernas seger över nazismen i andra världskriget. Och båda – Israel och USA – var och är demokratier” (sidan 200).
I allra sämsta efterföljd till Olof Palme finns det nu personer i det svenska samhället som försöker trivialisera förintelsen och därmed i praktiken går nynazisternas ärenden. Några av de vi tänker på är SSU-ordföranden Niklas Nordström, som tillsammans med boxaren Paolo Roberto och artisten Camilla Henemark, gått ut i en kampanj mot rasismen. Men kampanjen är inte en attack mot rasismen utan ett försök att skamligt trivialisera en av de värsta saker som drabbat mänskligheten, nationalsocialismen (det är tydligen inte för inte som nazisterna och SSU delar socialismen både i den andliga övertygelsen och i det formella namnet på ideologin). Genom att anklaga moderaternas nya program “Land för hoppfulla” för att gynna nynazister och rasister försöker de tre (förgäves hoppas vi) klä av orden deras laddade innebörd. Det är ingen tvekan om att det i själva verket är Nordström, Henemark och Roberto som går nynazismens ärenden.
Moderaternas program tål att diskuteras, liksom den invandrarfientliga politik som LO drivit de senaste tjugo åren. Men ska den diskussionen vara meningsfull måste man använda orden på ett rimligt sätt.
LO lyckades i början av 1970-talet få den socialdemokratiska regeringen att i stort sett stoppa invandringen till Sverige. Kvar blev ett litet kryphål i form av flyktinginvandring. Det kryphålet vidgades efter hand, som kryphål tenderar att göra, till en stor flod och snart var alla utlänningar som kom till Sverige “flyktingar” – andra fick inte komma in. Även när invandringen var på topp med 70000-80000 personer om året var antalet personer som fick komma till Sverige för att arbeta nere på 200-300 per år. Resten kom hit av andra skäl.
Moderaternas programförslag vill ändra på detta bisarra förhållande och är alltså skapat för att öka invandringen. Den som kommer hit för att jobba ska få göra det. Samtidigt ska praxis skärpas för dem som inte kan försörja sig i Sverige, om de inte har riktiga flyktingskäl.
Det finns olika kategorier av invandrare. De påverkas på olika sätt av regelverket.
Låt oss först konstatera att de som alla verkligen vill hålla borta – den organiserade internationella brottsligheten – alltid kommer att komma hit. De har råd att ordna med förfalskade dokument och lär aldrig påverkas av några regler för invandring.
LO (och sossarna) ser i förlängningen av invandring av arbetande och självförsörjande invandrare en press på lönerna neråt och säger därför stopp. Det kan dock ifrågasättas om en laglig invandring verkligen skulle pressa lönenivåerna, mycket talar för att lönerna i vissa grupper istället skulle öka om invandrare som idag arbetar svart i Sverige (till exempel polacker) kan jobba vitt och inte längre kan exploateras av uppdragsgivare som vet med sig att det är en svag grupp, eftersom de kastas ut så fort uppdragsgivaren/arbetsgivaren skvallrar för polisen.
Sossarna ser däremot gärna att fler kommer från de grupper som föreger flyktingskäl, utan att vara riktiga flyktingar. De som lyckas övertyga den svenska byråkratin om att få stanna är de som vet hur den byråkratiska slipstenen ska dras. Den som inte kan tala för sin sak åker obönhörligen ut – så är reglerna och praxis idag. Hederliga invandrare förpassas därför i mycket hög utsträckning tillbaka till sina hemländer av den nuvarande invandringspolitiken, medan de som ser “flexibelt” på sanningen har större möjligheter att få stanna kvar. De som har en sådan “flexibel” grundinställning kommer säkerligen i framtiden att passa utmärkt i organisationer som hyst personer som Olof Palme och Niklas Nordström. Passande röstboskap bör behandlas med silkesvantar, medan personer med moralisk integritet (som i framtiden rimligen röstar med andra partier än (s)) obönhörligen kastas ut. Så ser svensk invandringspolitik ut idag.