Oljan är som bekant inte jämnt fördelad över jorden. Den som kontrollerar oljetillgångarna kan skaffa sig inflytande och rikedomar. En diktator i ett oljeland kan hålla en effektiv och välavlönad förtryckarmaskin igång och dessutom ge någon skärv till befolkningen, så att den inte blir alltför missnöjd. Vi har sett hur Moammar Khadaffi, Saddam Hussein och Hugo Chávez förslösar oljetillgångar på överdrivna rustningar, förtryck och extravaganta lyxprojekt. En halvdiktator som Vladimir Putin opererar på i princip samma sätt. Han krossar dem som inte dansar efter hans pipa, eftersom han med den politiska makthavarens rätt kontrollerar oljetillgångarna. Han utvidgar dessutom gärna sin kontroll till grannländerna genom att bygga olje- och gasledningar som kan stängas av om kunden inte gör som ryssen säger.
De politiska härskarna kontrollerar oljan. Trots att de som egentligen skapar tillgångarna är oljebolagen och arbetarna i oljeutvinningen. Utan dem skulle diktatorerna stå sig slätt. Å andra sidan är oljebolagen tvungna att underordna sig kraven, annars får de inte komma fram till oljefälten.
Nu är det inte alla som har olja. Hela Mellanöstern skulle kunna leva i överflöd på en bråkdel av den olja som finns där. I en del emirat lever den inhemska befolkningen verkligen i överflöd. Det är gästarbetare från Europa, Indien och Sydostasien som gör allt det jobb som invånarna själva inte klarar av. Europeerna brukar få skapligt betalt och kan åtnjuta vissa friheter. Indierna och sydostasiaterna lever ofta under usla förhållanden och får en bråkdel av de löner som är aktuella för den inhemska befolkningen. Men visst, de får bättre betalt än hemma.
I Irak finns oljan dels i de shiamuslimska områdena i söder (omkring Basra), dels i de kurdiska områdena i norr (omkring Kirkuk). Den sunnimuslimska arabiska befolkningen i mellersta landet bor i oljefattiga områden. En tredelning av landet efter etnisk sammansättning skulle göra de arabiska sunnimuslimerna utfattiga och kurderna och shiamuslimerna välbeställda. Det finns naturligtvis ingen rättvisa i det, lika lite som i den gamla fördelningen när alla rikedomar gick till Saddam Husseins sunnimuslimska araber.
I Sudan pågår ett hänsynslöst krig mot den muslimska negerbefolkningen i Darfur, araberna i Khartoum vill kontrollera oljetillgångarna i området och se till att välståndet hamnar i norra Sudan. Tidigare har regimen kämpat mot den kristna negerbefolkningen i södra delen av landet. Men där finns ingen olja. Alltså är intresset numer större för att slåss i Darfur. Det finns naturligtvis inga skäl för att befolkningen i Darfur ska kunna tillgodogöra sig rikedomarna i området och ställa landsmän i andra delar av landet eller i urfattiga grannländer som Tchad helt utanför. De enda som skapar välstånd på riktigt är ju oljebolagen som producerar rikedomar ur lösan sand.
Oljan är ett viktigt redskap för att försörja ondskan. Den som politiskt kontrollerar oljan kan fortsätta att kränka befolkningen och hålla diktaturen eller det auktoritära styret vid liv. Med de höga oljepriser som har rått under det senaste halvåret har diktatorerna kunnat ta ännu mindre hänsyn till ekonomiska realiteter och krav på politiska reformer.
Om det funnes något projekt som världssamfundet borde göra gemensam sak om så vore det att vrida oljetillgångarna ur händerna på diktatorerna. Befolkningen i oljeområdena är värda ett bättre styre än dagens. De är dock knappast värda de rikedomar som idag förslösas på vapen och härskarnas extrema lyx. De rikedomarna skulle bättre kunna fördelas till dem som för ett strävsamt liv utan att leva vid en oljekälla.