Genom offentlig upphandling skaffar sig myndigheterna tillgång till varor och tjänster som är betydligt vassare än vad myndigheterna själva skulle klara av. De flesta ser det väl som självklart att staten inte ska tillverka bilar för att täcka statens behov. Sådana bilar skulle helt säkert bli både dåliga och dyra. Så är det på de flesta områdena där myndigheterna behöver varor eller tjänster. Myndigheterna ska koncentrera sig på att vara myndigheter och tillhandahålla det de är skapade för – myndighetsutövning (och en del annat). Inte stå för hela innehållet i det som levereras.
Så mycket som möjligt bör upphandlas från externa leverantörer. Det tjänar vi alla på. Men så mycket som möjligt är inte allt. Allra minst när myndigheterna är så usla som upphandlare som de är.
Den offentliga upphandlingsproceduren är enligt gällande lagstiftning krånglig, tidskrävande och dyr. Och det blir ofta fel. Varpå följer kostsamma processer där den upphandlande myndigheten försöker försvara sig med mallar som låtsas jämföra kvalitet med kostnader. Det är dock sällan myndigheten klarar av att mäta kvaliteten, eller ens precisera hur kvaliteten uppfattas. Därmed blir priset den enda lät mätbara faktorn och priset blir i många fall alldeles för avgörande för valet av leverantör. I andra fall formulerar myndigheten krav i upphandlingen som gör att kontraktet ganska självklart går till en viss leverantör, som är den enda som kan uppfylla smalt uppställda kriterier. Sådant kostar skattebetalarna pengar.
Mycket kostar det också att själva upphandlingen drar ut på tiden. Ett aktuellt exempel är upphandlingen av bostäder för flyktingar. Alla upphandlingsbeslut överklagas av företag som anser att de lämnat bättre anbud (dagskostnaden är det enda som säkert går att jämföra, men vad täcks egentligen av dagskostnaden?). Under tiden fram till dess domstolen fattat beslut i ärendet tvingas man till tillfälliga – ännu dyrare – lösningar.
Vinstdrivande företag har inte en så rigid process som den offentliga sektorn när det gäller upphandling. Men i vinstdrivande företag finns det inte lågavlönade nästintill osavsättbara tjänstemän som skulle kunna bli mutkolvar om de inte tvingades av en rigid lagstiftning.
Den offentliga upphandlingen måste bli smidigare och mer flexibel. Men inte till kostnaden av ökad rättsosäkerhet och bristande konkurrens. Det är svårt att förena de kraven, men nuvarande system är inte bra.