Ibland kan man läsa fantasifulla konspirationsteorier som bygger på att världens ledande makthavare träffas en gång om året bakom stängda dörrar för att diskutera utan att några protokoll förs eller beslut fattas. Jovisst fattas det beslut, hävdar konspirationsteoretikerna, det är världens mäktigaste som gör upp om framtiden utan någon insyn från press och allmänhet. Vi brukar säga alldeles tvärtom, det är jättebra att de här personerna träffas och lär känna varandra, att de kan vädra idéer som inte omedelbart kastas ut till gamarna i pressen, utan kanske får svagheter och förändringsmöjligheter diskuterade bland personer som verkligen betyder något.
I samma anda verkar världens diplomater. Bara det svenska utrikesdepartementet har 1 500 anställda. Sammanlagt räknar världens utrikesministerier flera hundratusen anställda. Flertalet arbetar för att skapa förståelse för det egna landet och för att i det egna landet skapa förståelse för hur man resonerar i värdlandet. Det här är bra. Det sker genom att man samlar in och analyserar information, det sker genom att man träffar personer och diskuterar hur de resonerar. Det är jättebra att vi har en sådan apparat, den ser till att världens regeringar slipper trampa i klaveret och slipper redovisa varje detalj för en kritisk väljaropinion. Ibland är en kompromiss av godo. I andra fall kan alternativa handlingsvägar utvecklas genom de kunskaper man skaffat sig. Och det finns faktiskt legitima skäl att för omvärlden att veta i vilken omfattning Argentinas president missbrukar tabletter (en av de frågor som behandlas i en rapport), missbruket påverkar hennes beslutsförmåga och därmed säkerheten för omvärlden.
Hela verksamheten bygger på att information kan utbytas i förtroende. Allt lämpar sig inte för publiken, lika lite som Dina samtal med Din flickvän eller din chef är avsedda att sändas på radio.
Wikileaks verksamhet är ett frontalangrepp mot förtroendefull diplomati. Plötsligt publiceras det som var avsett för en trängre krets. Kan inte de som för förtroliga samtal lita på att samtalen är förtroliga blir det ingen förtrolighet nästa gång. Världens regeringar får mindre möjligheter att skaffa information som de behöver för att styra undan från exempelvis militära konflikter. Wikileaks verksamhet, när det gäller diplomat-promemoriorna, är ett allvarligt hot mot världsfreden. Vi kommer att leva i en sämre och farligare värld när en del av informationsutbytet länderna emellan torkar in. Den man som ligger bakom saken, Julian Assange, gör det på någon slags anarkistisk filosofisk bas att allt ska fram. Allt ska inte fram om vi ska leva i en trygg värld. Herr Assange tar inget ansvar för sina handlingar och han kan inte avsättas i val. Han vägrar till och med att berätta hur den egna organisationen fungerar eller varifrån den får sina pengar.