Regeringen förlorade budgetomröstningen, trots att en förväntad seger i budgetomröstningen var vad som fick talmannen att föreslå Stefan Löfven som statsminister. Det är ett rejält misslyckande för Löfven och Socialdemokraterna. Löfven har själv bäddat för det genom att ta in en rad förslag från de två extremistpartierna i regeringsunderlaget i budgetpropositionen. Partier som inte ens tillsammans har lika många platser i Riksdagen som Sverigedemokraterna. Det gäller i en del fall förslag som samlar gillande från 10-15 procent av väljarkåren. Det är häpnadsväckande att en parlamentariskt så svag regering försöker sig på konststycket att slå sönder arbetslinjen i sysselsättningspolitiken och att krossa friskolan (trots att det fanns en långsiktig överenskommelse om skolpolitiken mellan Alliansen och Socialdemokraterna) och de privata vårdalternativen. Tron på att Sverigedemokraterna trots allt innerst inne är smygsossar verkar vara väl förankrat hos Socialdemokratiska Partiet, annars skulle de väl inte ha räknat med att Sverigedemokraterna skulle lägga ner sina röster? Sverigedemokraterna valde i alla fall att använda de röster som väljarna gett dem i Riksdagen. Löfven valde i den uppkomna situationen att utlysa nyval istället för att avgå. Om han avgått hade han haft stora chanser att komma tillbaka som statsminister för en ren S-regering, Sverigedemokraterna mer eller mindre lovade att stödja en S-budget utan osmakliga Vänster- och Miljöpartiförslag.
Men har Alliansen gjort bättre ifrån sig? Egentligen inte. Det var ganska självklart att de skulle rösta på sitt eget budgetförslag. Det var ju så gott som färdigt innan den gamla regeringen avgick. Men varför blåneka till att ens diskutera om sakfrågor med Stefan Löfven? Det borde ha varit möjligt att helt få bort både Vänsterparti- som Miljöpartiöverdrifterna om Stefan Löfven menat allvar med sin förhandlingsinvit. Det verkar dock ha varit så att Alliansen inte ens testade vilka eftergifter Löfven var beredd att göra. En S-regering utan falska socialistiska huggtänder kunde ha blivit ett bättre alternativ än en upprepning av det parlamentariska läget från valet i september. Nu har visserligen Riksdagen antagit Alliansens budget och när det gäller skatterna kommer beslutet att vara lätt att tillämpa, men vad gäller övriga frågor kommer Löfven och hans allierade i Miljöpartiet knappast springa benen av sig för att verkställa besluten i budgeten. Och utan konkreta åtgärder blir det inte mycket av budgetens principiella innehåll. Alliansen har dessutom fått ett löfte från Sverigedemokraterna att de kommer att fälla Alliansens nästa budgetförslag om det till nästa år skulle vara så att Alliansen då har regeringsmakten.
Utsikterna att styra landet på ett vettigt sätt blir små om inte partierna i Riksdagen börjar prata med varandra. De samtalen måste föras mellan parter som kan påverka majoritetsförhållandena. Det finns tre utvägar: Moderater och Socialdemokrater talar med varandra, Alliansen och Sverigedemokraterna talar med varandra eller Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna talar med varandra. Sverigedemokraterna kommer att vara mycket ”billiga” att köpa. En minimal eftergift och ett erkännande av att de faktiskt fick den dryga åttondel av rösterna som de fick och därför är värda att tala med räcker säkert långt. Oavsett om det är Alliansen eller S som står för dialogen. Om bägge dessa vägrar återstår ett enda alternativ: Att S talar med M. S har genom att ta in en rad förslag från de små extremistpartierna i budgeten sagt att de inte vill föra en dialog. M har ansett att Löfvens utsträckta hand inte har varit utsträckt.
Ska man kritisera Sverigedemokraterna för att de drivit fram krisen? Det är svårt att göra det när de andra partierna brutit mot praxis i en rad frågor om hur man behandlar partier valda av svenska folket att representera dem i Riksdagen. Sverigedemokraterna hade chansen att säga ifrån nu, eftersom Alliansen antytt att de inte skulle ha en gemensam budgetmotion nästa år. Det var nu eller aldrig som Sverigedemokraterna kunde visa att de faktiskt representerade en del av svenska folket. Också i Riksdagen. Det var de andra partierna som inte var mogna att möta den utmaningen.
Efter valet i september har förändringarna i opinionen varit små. M har återhämtat sig något, KD har tappat något. I övrigt har inte mycket hänt. Kommer inte krisen i sig och valet av en ny ledare för Moderaterna att ha några konsekvenser finns det en betydande möjlighet att den nuvarande situationen upprepas vid extravalet i mars. Risken för Alliansen ligger i att Kristdemokraterna inte skulle klara fyraprocentsspärren. Vad skulle annars kunna hindra ett nytt dödläge efter extravalet?